Die Ungewollten, på svenska De oönskade, är titeln på en dramadokumentär som i höstas visades på den tyska tv-kanalen ARD. I denna film skildras det tyska passagerarfartyget St. Louis' irrfärd på Atlanten sommaren 1939.
I maj det året hade St. Louis lämnat hamnen i Hamburg med sikte på Kuba. Ombord fanns 937 judiska flyktingar, i huvudsak tyskar. De hade turistvisum till Kuba, i flera fall även giltiga papper från amerikanska invandringsmyndigheter, och var fyllda av tillförsikt. Men när de anländer till Havanna visar det sig att man där nyligen ändrat sina visumbestämmelser, och fartygets kapten, Gustav Schröder, lyckas endast förhandla fram att 22 av hans judiska passagerare får gå i land. Därefter beslutar han att sätta kurs mot USA. Men trots att han vädjar personligen till president Roosevelt blir svaret ett blankt avslag. Samma sak i Kanada.
Stämningen på fartyget övergår i ren panik. Flera av passagerarna överväger självmord, en av dem avlider, och man gör även ett försök till myteri.
Efter en månads irrfärd ute på havet fick fartyget till slut lägga till i Antwerpen. Passagerarna fördelades sedan mellan Belgien, Nederländerna, Frankrike och Storbritannien. 254 av dem mördades av nazisterna under de år som följde. Endast de som togs emot av Storbritannien klarade sig helt undan Förintelsen.
Filmen Die Ungewollten skildrar hur det är att vara "oönskad", att ses som någonting främmande och hotfullt, en farlig smitta som övriga mänskligheten måste skydda sig mot.
Ett år tidigare, sommaren 1938, hade representanter för 32 av världens stater samlats till konferens i Évian-les-Bains i sydöstra Frankrike för att diskutera hjälp åt cirka 700 000 tyska och österrikiska judar och politiska flyktingar i behov av skydd. Konferensen blev ett moraliskt fiasko. Ingen ställde upp. En av de svenska representanterna, utrikesrådet Gösta Engzell, hävdade att ”judefrågan" måste lösas utanför Europa.
En observatör från Brittiska Palestinamandatet, en kvinna vid namn Golda Meir, beskrev senare sina upplevelser av denna konferens:
"Att sitta där, i denna underbara sal, och lyssna till hur representanterna för 32 stater, den ena efter den andra, reste sig och förklarade hur väldigt gärna de skulle vilja ta emot ett större antal flyktingar och hur förfärligt ont det gjorde dem att tyvärr inte kunna göra detta, det var en skakande erfarenhet. /.../ Jag hade lust att resa mig upp och ropa till dem alla: Vet ni då inte att de här förbannade 'siffrorna' är mänskliga varelser, människor som måste tillbringa resten av sina liv i koncentrationsläger eller, som spetälska, på flykt i världen, om ni inte tar emot dem?" (citerat från tyska Wikipedia, min övers. MZ)
I dag ser vi hur flyktingarna vid gränsen mellan Turkiet och Grekland av EU behandlas som "oönskade". Den europeiska unionen gör allt för att verkligen framstå som Festung Europa. Stängda gränser. Asylrätten på sophögen. Ingen livräddning på Medelhavet.
Diskussionen handlar inte om de människor som nu förtvivlat bankar på vår dörr. Allt handlar om vad vi, som hittills haft förmånen att leva i fred och under ordnade förhållanden, anser oss "klara av".
Vi såg det komma, som det heter nu för tiden. Efter flyktingvågen 2015 stramades den svenska flykting- och invandringspolitiken kraftigt åt. Nu gällde inte längre statsministerns tidigare ord om att hans Europa inte bygger murar utan solidariskt och gemensamt tar emot människor som flyr från krig. Nu var det inte de skyddsbehövande utan vi, i Sverige och andra EU-länder, som var i behov av "andrum". Nu ansågs helt plötsligt asylrätten vara något som man kunde bortse från.
"Sverige är fullt", förklarar Jimmie Åkesson för förtvivlade flyktingar vid gränsen till EU. Och det tycks nu inte bara vara SD:s politik utan hela EU:s, och därmed även Sveriges.
Sverige är fullt, EU är fullt. Och på andra sidan vallgraven befinner sig "de oönskade", de som, för att tala med Hannah Arendt, fråntagits själva "rätten till rättigheter".
Är det verkligen en sådan värld vi vill leva i?