Nu stänger Migrationsverket i Gävleborgs län alla sina boenden, och utvecklingen är på väg att spridas över landet. Konsekvensen blir att asylsökande barn och unga som är extra utsatta, rycks upp från den trygghet som skapats.
Rädda Barnen ser med stor oro på utvecklingen att barn under flera års tid flyttas runt utan att få slutligt besked om var de ska bo.
Sedan 2016 har antalet asylsökande i Sverige minskat med konsekvensen att många boenden har lagts ner. Nedläggningarna, som skett i olika steg, innebär att många barn och familjer med mycket kort varsel tvingas flytta till nya kommuner. Uppbrotten raserar den lilla trygghet som barnen sakta har byggt upp, och byts mot en ny ovisshet.
Processen är snabb, påskyndad och gäller alla asylsökande, oavsett hur långt i asylprocessen man kommit.
Även de som har uppehållstillstånd tvingas nu att flytta till ännu ett tillfälligt boende i väntan på kommunplacering. Detta är en utveckling som vi kommer att se runt om i landet.
I många fall är det samma barn som flyttas runt gång på gång. Många har bott i Migrationsverkets boenden sedan 2015, och väntar på besked om de ska stanna eller avvisas. Vissa har under denna tid flyttats flera gånger, andra har haft turen hittills att få bo på en och samma plats.
Nu förväntas de flytta med kort varsel och får inte packa med sig mer än en resväska.
Civilsamhället har många gånger stöttat familjer och bidragit med cyklar, möbler och husgeråd. Detta förväntas de nu lämna bakom sig för att börja om från ingenting på ny ort.
Två år är en evighet för ett barn. De går i skolan, hinner hitta kompisar och engagera sig i olika aktiviteter. För de barn som har behov av behandling från psykiatrin eller sjukvården, som har stöd och behandling på grund av funktionsnedsättningar eller har flyttat många gånger så är det extra allvarligt att bli flyttad om och om igen.
Hanteringen skapar ökad psykisk ohälsa hos en grupp barn som redan är extremt utsatt.
Det skapar också onödig belastning i kommuner som behöver skola in nya barn i skolan och påbörja stödinsatser som kanske aldrig hinner etableras för att barnen återigen flyttas, samtidigt som pågående fungerande skolgång, vård och stöd avbryts abrupt i de nuvarande kommunerna.
Ett exempel är Montazar, 15 år, som under sin livstid bott i sju länder samt fem olika städer bara i Sverige. Under sina två år i Sverige har han gått i tre skolor och ska nu bege sig till sin fjärde skola. Inget barn skulle må bra av så många uppbrott.
Nu protesterar Montazars klasskompisar i Söderhamn, de tycker inte att det är rimligt och de vill ha kvar sin kompis i klassen.
Vi har förståelse för att Migrationsverket måste anpassa sin verksamhet efter det minskade antalet asylsökande, men det måste finnas en rimlighet och en hänsyn till barnets bästa. Det borde vara möjligt att avveckla succesivt och ta hänsyn till barn med särskilda behov. Enligt Migrationsverkets riktlinjer ska barnkonsekvensanalyser genomföras för att kunna se till barnens bästa.
Vi kan inte se att någon barnkonsekvensanalys gjorts vare sig på en övergripande nivå eller för de enskilda barnen.
Tvärtom ser vi att barn med omfattande vårdbehov och barn som bott i kommunerna väldigt länge flyttas utan att någon hänsyn tas till barnets bästa.
Vi vet att många av barnfamiljerna kommer att lämna sitt asylboende så småningom, men det här extra uppbrottet underminerar det intensiva och seriösa arbetet i kommunerna utfärdat av exempelvis lärare, elevhälsa och socialtjänsten, samtidigt som det raserar möjligheten till trygghet, kontinuitet och relationsskapande för barnen. Flykten tar aldrig slut.
Vi kräver därför att:
￭ i de fall en flytt är förenlig med barnens bästa baserat på en barnkonsekvensanalys ska barnen och deras familjer få tid att anpassa sig till de nya omständigheterna. Flytten ska planeras i samråd med skola, landsting och kommun för att säkerställa att det enskilda barnets rättigheter tillgodoses.
￭ i de fall en flytt anses nödvändig och förenlig med barnets bästa ska Migrationsverket ge barnen och familjerna möjlighet att ta sina ägodelar med sig.
￭ regering och landsting säkerställer att barn och unga får tillgång till sammanhållen psykiatrisk behandling.
Det är först när dessa krav tillgodoses som dessa barn, som ofta känner stor maktlöshet och mår väldigt dåligt, kan få möjlighet till en tryggare tillvaro.
Elisabeth Dahlin, generalsekreterare Rädda BarnenLise Bergh, ordförande Rädda Barnen