Den nyligen publicerade och uppmärksammade rapporten ”Cancer och ojämlikhet” belyser betydelsen av kön, ålder, utbildningsnivå och bostadsort för insjuknande och överlevnad i cancer.
Rapporten, framtagen på uppdrag av Cancerfonden, visar att dödligheten i cancer är betydligt högre för personer med förgymnasial jämfört med eftergymnasial utbildning.
Att socioekonomiska faktorer, till exempel utbildningsnivå, har stor betydelse för hälsa, sjukdom och livslängd är väl känt och är självfallet ett viktigt problemområde att beskriva, förklara och åtgärda. Den mediala diskussionen om och slutsatserna av rapporten gick emellertid överstyr.
”Cancer och ojämlikhet” sammanfattas och kommenteras i ”Cancerfondsrapporten 2018” i vilken hävdas att skillnaden i cancerdödlighet beror på att den vetenskapliga utvecklingen inte kommer de lågutbildade till del. Den slutsatsen har inget stöd.
Det är högst sannolikt att den högre cancerdödligheten hos de lågutbildade beror på att deras utgångsläge är sämre och inte på ojämlik tillgång till effektiva behandlingar.
Vidare kommenterade Jan Zedenius, medicinskt sakkunnig vid Cancerfonden i medierna rapportresultaten med att: ”Om de lågutbildade fick samma vård som de högutbildade skulle det resultera i att 2 900 färre personer dör av cancer varje år”. Den slutsatsen förutsätter att skillnaden i dödlighet helt och hållet skulle bero på att vi i vården bemöter och behandlar lågutbildade människor sämre.
Kommentarer till ”Cancer och ojämlikhet” från Regionala cancercentrums ledning liksom ansvarig minister anslöt mer eller mindre till Zedenius förklaringsmodell. Den övergripande slutsatsen som patienter och anhöriga fick med sig från den mediala diskussionen uppbackad av Cancerfondens rapportlansering var tydlig; vi i sjukvården agerar fördomsfullt och undanhåller de lågutbildade den mest effektiva behandlingen och orsakar därmed deras förhöjda cancerdödlighet.
Denna slutsats är synnerligen olycklig och har inget stöd i de fakta som ”Cancer och ojämlikhet” presenterar.
Dessa visar att lågutbildade i större omfattning (bland annat förklarat av högre andel rökare i denna grupp) drabbas av mer svårbehandlad cancer, såsom lung- och blåscancer, medan högutbildade får mer av cancerformer som har bättre prognos, såsom bröst- och prostatacancer samt melanom.
Sådana skillnader i insjuknandemönster liksom hur avancerad cancern är när den upptäcks torde ha mycket större betydelse för dödligheten i cancer mellan olika socioekonomiska grupper än skillnader i behandling. Dessa faktorer, som till stor del ligger bortom sjukvårdens kontroll, diskuteras i rapporten men kom således helt i skymundan under den efterföljande rapportlanseringen.
Den vård som ska ges för de stora folkcancersjukdomarna styrs sedan flera år av nationella vårdprogram och bedömningar vid multiprofessionella behandlingskonferenser där patientens socioekonomiska status är okänd.
Utrymmet för eventuell behandlingsdiskriminering är därmed dessbättre litet och i den mån socioekonomiskt svagare patienter får mindre effektiv behandling kan det enligt vår erfarenhet huvudsakligen förklaras av individuella faktorer (till exempel samtidiga andra sjukdomar) som påverkar möjligheten för patienten att genomföra och tillgodogöra sig behandlingen.
Mot bakgrund av att Cancerfonden i alla andra sammanhang betonar att vetenskaplig kvalitet och styrka ska vara ledstjärnan för dess engagemang i att förbättra cancervården, är vi förvånade över hur den valde att framställa resultaten i sin rapport.
Att i sjukvården möta och ta hand om dem som drabbats av den svåra livskris en cancersjukdom medför och lyhört diskutera sjukdomens behandling och prognos är en svår uppgift.
Den uppgiften blir nu ännu svårare när patienter och anhöriga fåtts att tro att vi undanhåller den effektivaste behandlingen.
Som cancerläkare och cancerforskare är vi mycket tacksamma för Cancerfondens stöd till vård och forskning och betraktar dess slutsatser av sin egen rapport som ett tillfälligt olycksfall i arbetet.
Peter Nygren, professor i onkologi, Uppsala universitet, överläkare i onkologi, Akademiska sjukhusetGustav Ullenhag, docent i onkologi, Uppsala universitet, överläkare i onkologi, Akademiska sjukhuset