REPLIK
Det är naturligtvis riktigt att vi, liksom John Manders som kritiserar vår artikel om tillväxt och välfärd (UNT 30/4), tillhör de rikaste i världen. Det gäller nästan alla i Sverige och det är därför vi ställer frågan om vi inte har nog nu. Särskilt som vårt välstånd har så stora skadliga verkningar. Som vi säger: om alla skulle leva som vi i Sverige skulle det krävas fyra jordklot.
Nu finns det ju många röster för att konsumera mindre. En del kan vara moraliserande men vi pekar på en annan väg som kan leda till ett bättre liv på flera sätt. Vi blir ju ständigt effektivare i vårt arbete; vi producerar mer per timme. Då borde det vara naturligt att jobba färre timmar. Det var så vi ökade välfärden på 1900-talet med åttatimmarsdag och långa semestrar.
Att vi slutat med arbetsdelning nu är obegripligt, särskilt som vi vet så mycket mer om hur skadlig överkonsumtionen är. Klimatfrågan fanns ju knappast på 1900-talet. I dag klamrar sig de flesta fast vid skenbilder av hur vi kan bli ”fossilfria” med ny teknik som om det bara handlade om att ta bort 50 Mton utsläpp när utsläppen för vår levnadsstandard egentligen är i storleksordningen 150 Mton.
Manders tycks tro att tillväxt är en kraft som löser alla problem. Han hänvisar till alla människor i världen som lyfts ut fattigdom. Det är strålande att så skett men det finns också uppgifter som gör gällande att av 100 dollar i tillväxt har bara 60 cent gått till de fattiga. Uppgifter från USA talar om hur den rikaste procenten fått nästan all tillväxt medan de flesta löntagare stampat på samma fläck i decennier. All tillväxt gör inte världen bättre och rättvisare.
Manders har inte heller gjort sig besväret att försöka förstå och ta till sig tanken på tjänstedilemmat, alltså att tillväxt i sig inte ger mer vård, skola och omsorg. Finansieringen av välfärdstjänsterna är ett problem men bara så länge man också låser sig vid en viss skattekvot och vägrar inse att personnära tjänster ställer andra krav än inom andra näringar.
Den berömde nationalekonomen J M Keynes essä Våra barnbarns ekonomiska möjligheter från 1930 är fortfarande läsvärd. Vi lever inte för att arbeta utan arbetar för att leva menar han. Hans barnbarn – alltså dagens svenskar – ska inte behöva arbeta så mycket. Vi håller med. Särskilt som man måste lägga till att det inte är hållbart att göra det, för klimat, miljö och välfärd.