Rektor och vicerektor vid Uppsala universitet slog förra året larm om det växande hotet mot forskare och forskning. Klimatforskning hör tillsammans med genusforskning till de mest frekvent trakasserade områdena. Att forskare vars resultat uppfattas som kontroversiella utsätts för trakasserier är naturligtvis helt oacceptabelt, vilket både rektor och vicerektor underströk.
Men det finns en annan form av mer sofistikerat motstånd mot forskningsresultat och expertutlåtandet, som även samhällsföreträdare som vanligtvis säger sig värna "forskning och innovation" ägnar sig åt: att på politisk och/eller emotionell grund ifrågasätta resultaten.
Regeringens reaktion på den rapport som nyligen presenterades av Klimatpolitiska rådet och dess välrenommerade forskare var just att bortförklara den svidande kritiken. ”Det är väl känt att det finns olika åsikter”, blev statsministern Ulf Kristersson (M) svar. Klimatminister Romina Pourmokhtari (L) framhöll att hon ”kände sig trygg” med den förda politiken. Samarbetspartiet Sverigedemokraterna gick steget längre. Den klimatpolitiska talesmannen Martin Kinnunen förklarade att angreppssättet var ”bedrövligt” och ifrågasatte meningen med att ha Klimatpolitiska rådet kvar i dess nuvarande form.
Den ”form” Kinnunen upprörs över är ett oberoende tvärvetenskapligt expertorgan, tillsatt av regeringen, med krav på att ledamöterna skall representera djup och bred vetenskaplig kompetens.
Möjligen grundades inte reaktionerna i Klimatpolitiska rådets kompetens utan dess beska budskap: ”Samtidigt som Sveriges regering i EU är med och fattar beslut om högre ambitioner och skarpare styrmedel innebär den nationella politik som regeringen hittills har beslutat att utsläppen av växthusgaser i Sverige kommer att öka betydligt under 2024.”
Rådets slutsats var att regeringens klimatpolitiska handlingsplan bryter mot klimatlagen, bortser från etappmålen för 2030 och inte heller ger svar på hur Sverige skall nå de långsiktiga klimatmålen till 2045.
”I en tid där faktaresistens är alltmer utbrett behöver den fria forskningen värnas”, underströk utbildningsminister Mats Persson (L) när beredningen inför höstens nya forskningsproposition presenterades. Men vad hjälper det att värna den fria forskningen, om politiker helt osakligt kan förkasta forskningsresultat? Självklart ska forskare och experters resultat ständigt granskas – på faktamässig grund.
Politisk faktaresistens flyger möjligen under radarn, jämfört med de direkta hot och trakasserier som bland andra Uppsala universitets rektor och vicerektor riktat uppmärksamheten mot. Effekterna kan dock bli likartade – ökad misstro mot forskning och att samhällsviktig kunskap inte kommer till användning.