I veckan som gick avgjordes den europeiska säkerhetsordningens framtid i en rad möten mellan företrädare för den ryska regimen och USA, Nato och OSSE i Genève, Bryssel och Wien. I grund och botten innebär Kremls krav ett underkännande av mindre staters rätt att själva bestämma över sin utrikes- och säkerhetspolitik, och vill bland annat stoppa möjligheten för dessa att ansluta sig till försvarsalliansen. Medan de ryska kraven har satt fart på en Nato-debatt i Finland stänger S-regeringen i Sverige dock dörren till Nato i ett läge där europeiska demokratier snarare behöver stå samlade.
Det är olyckligt. Nato erbjuder en gemenskap av säkerhet gentemot dem som hotar oss. Det var den säkerheten som de baltiska staterna sökte sig till, liksom andra centraleuropeiska länder, när de efter årtionden av kommunistiskt förtryck blev demokratier. Det är svårt för någon att hävda att Estland, Lettland och Litauen är mindre trygga genom sitt Natomedlemskap. Det är däremot uppenbart att det är svårare för den ryska regimen att hota dem.
Detsamma gäller även Sverige, som nu liksom även Finland inbegrips i de ryska hoten vad gäller vår rätt att själva välja vår säkerhetspolitik. Den ryska regimen vill dela in Europa i intressesfärer för att kunna utöva kontroll och dominans över andra länder med samma logik som man förtrycker sina egna medborgare. Det är för att hindra andra länder från att välja sin egen väg som Kreml vill utveckla så kallade buffertzoner, samtidigt som man stryper yttrandefrihet och fri press i det egna landet.
Om det nu är så att statsministern och regeringen gör analysen att Sverige, inför de hot och krav som nu riktas mot oss, ser det som önskvärt att fördjupa samarbetet med Nato är det också logiskt att fördjupa samarbetet fullt ut genom ett medlemskap. På så vis skulle Sverige också bli en del av den säkerhetsgaranti som Nato innebär.
Det redan långtgående samarbetet Sverige har med Nato och den fördjupade samordningen med övriga Norden är viktiga för ett litet land som Sverige. Den säkerhetsgaranti som ett Natomedlemskap medför är samtidigt inte något vi kan uppnå enbart genom gemensamma militärövningar och delandet av information. För det behöver vi allierade.
Annars blir resultatet att Sverige i sin allianslöshet är ensamt och mer exponerat än våra grannländer och samarbetspartners. Den säkerhetspolitiska spänning som vi nu ser drabba Europa handlar nämligen inte om spänningen mellan två balanserande militära allianser, där Sverige kan hoppas stå vid sidan om. I stället handlar det om spänningar mellan en regim som med diktaturens logik vill kontrollera och dominera sin omvärld å ena sidan och demokratier som vill värna sin frihet och demokrati å den andra. Sverige tillhör de fria och suveräna staterna, men däremot inte dem som är skyddade av en allians. Det bör vi ändra på. Sveriges säkerhet är nämligen viktigare än prestigen i gamla säkerhetspolitiska ställningstaganden.