Härom dagen hörde vi talas om en studie av arbetsmiljöproblem som genererat 70 artiklar inom medicin. En liknande studie i ett samhällsvetenskapligt ämne fick bara ihop fyra.
Är de så mycket bättre på arbetsmiljö i medicin eller har de mer generösa journaler? Eller är kriterierna så olika?
Vi ser ofta sakkunnigutlåtanden nuförtiden som bara räknar antalet artiklar i olika klasser enligt en av de otaliga rankinglistorna för journaler. Läser någon artiklar i dag? Var diskuteras idéer och nya infallsvinklar? Håller det akademiska samtalet på att vittra bort?
Vi har ett långt perspektiv på forskning och undervisning vid svenska universitet (från tidigt 60-tal). Under denna tid har vi handlett över 200 doktorander av vilka många nu är professorer. Vi har erhållit internationella utmärkelser i våra ämnen och tror oss veta vad vi talar om.
Nu är vi bekymrade! Universiteten uppstod ju som en följd av Karl den Stores dekret om att folket skulle bildas via klostren. Därur växte de första universiteten fram, först med fakulteter i teologi och juridik.
Sedan moderniteten har folkbildningen glömts bort och forskningen prioriterats, först för att ifrågasätta företeelser i samhället som grund för förbättring, och på sistone, som ett konkurrensmedel nationer emellan.
Detta har i hög grad gynnat naturvetenskaperna, och i motsvarande mån missgynnat samhällsvetenskap och humaniora.
Världsförbättrarengagemang finns det inte tid för längre. Skall samhällsvetarna få forskningsmedel gäller det att kränga korta, enidéartiklar. En och samma studie kan avrapporteras i en mängd artiklar. Antalet artiklar är måttet och de produceras i ett ökande tempo. Några av Sveriges mer framgångsrika forskare tar fortfarande världsförbättringen på allvar, men de flesta anpassar sig till de mätinstrument som tillämpas.
Doktorander, den mest formbara gruppen av alla inom den växande högskolan, uppfostras att sträva efter mätbara resultat. New Public Management (NPM), det nya modet att driva offentliga organisationer som om de vore företag, har stärkt den byråkratiska styrningen av högskolan. Byråkrater kan räkna artiklar och se till att alla rapporteras in för att bilda grund för certifieringar och ranking av universitet.
Den växande mängden tidskrifter rankas på basis av antalet citeringar i listor, som också rankas.
Belöningen för många publicerade artiklar är mera forskningstid. Straffet vid för få är mer undervisningstid. Doktorander söker på ”keywords” i artiklarna, så att de inte läser något onyttigt. Man undrar om de läser några artiklar överhuvudtaget! Ofta ser man att de nöjt sig med sammanfattningen, om ens det.
Missar de något värdefullt? Nja! Kvalitetsbedömningen görs ju av anonyma granskare av manuskripten – ibland är resultaten bra, ibland mindre bra. Förr läste sakkunniga sökandes alla publikationer till en tjänst. Inte längre – det är ju inte effektivt med sådant dubbelarbete – räkna artiklar går fortare.
Macchiarinifallet illustrerar dock hur fel det kunde bli inom medicin.
Argumentet är att universitetsledningarna behöver mäta resultaten för de olika enheterna. Då är det naturligt att välja något ”objektivt” mått, såsom antalet artiklar. Förlagen medverkar genom att lansera nya specialtidskrifter till hutlösa priser.
Det har blivit en norm att avhandlingar skall bestå av en samling artiklar. Monografier, där man visar upp att man behärskar ett ämne på bredden och kan motivera den valda ansatsen, ses inte med blida ögon eftersom det är artikelsamlingar som ger poäng i jakten på resurser i universitetssystemet.
Doktoranderna, i inlärd hjälplöshet, vänjs av från uthålligt arbete med komplexa problem.
Det tar lång tid att få in artiklar i de ”bästa” journalerna och eftersom man mäts på ”genomströmning”, har man ibland frångått kravet att artiklarna i en sådan avhandling skall vara publicerade och nöjer sig med att de är ”publicerbara”.
Seminarier har, i effektivitetens namn, omvandlats till övningar i detaljgranskning av halvfärdiga artikelmanus (som bara skall ”fixas till” för att bli ”publicerbara”).
Det obundna akademiska samtalet har spelat ut sin roll på idéstadiet. Styckeproduktion på ackord skapar dock inga innovationer.
Vi är helt övertygade om att den nuvarande färdriktningen leder våra universitet fel, men har inga enkla recept för framtiden. Börja med att återinföra den kollegiala ledningsformen och minska inflytandet från effektiviseringsbyråkrater. Var mer uppmärksam på tiden efter doktorsexamen, inte minst därför att det krävs starka medel för att avlära det man blivit itutad under nuvarande forskarutbildning. Mentorskap är ett sätt att vägleda den nybakade doktorn in i det akademiska samtalet till nytta för akademien. Samhällsnyttan av att ha ett fritt och ohämmat meningsutbyte om viktiga frågor inför framtiden har nog aldrig varit större än i dag, då debatten styrs av ”spin doctors” och opinionsbildare med sikte på dagspolitiska poänger.
Sten Jönsson, professor emeritus i företagsekonomi, handelshögskolan i GöteborgRolf A Lundin, professor emeritus vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping Barbara Czarniawska, senior professor i företagsekonomi vid Gothenburg Research Institute, Göteborgs universitet