Ordvalet är avslöjande. När Erik Pelling för en tid sedan skulle försvara planerna på ännu en idrottsarena i staden tog han till brösttonerna och meddelade medborgarna att i Uppsala skulle det minsann inte bli frågan om ”några halvmesyrer”. Nybyggt och anpassat efter rådande behov skulle det vara, kosta vad det ville.
När samme Pelling (S) nu ska förklara varför konsten även fortsättningsvis skulle få hålla till godo med halvmesyren/provisoriet Slottet, en otillgänglig försvarsbyggnad med i sammanhanget icke fungerande arkitektur, svarar han, till synes upprymd, att han nu äntligen ”ska göra slarvsylta av långbänken konstmuseet i Uppsala”. Att han därmed går emot en uttalad folkvilja tycks inte besvära honom eller hans politiska vänner. Konst är uppenbarligen för honom och hans gelikar i L och V ett udda särintresse som inte förtjänar annat än just en sådan halvmesyr, som han med illa dold förtjusning tidigare avfärdat som ovärdigt Uppsala.
Konsten är i själva verket en av grundpelarna i ett demokratiskt kultursamhälle, ett område som kräver och förtjänar ett helt annat ansvarstagande från de politiska makthavarnas sida. Och trots försöken att tysta medborgarnas synpunkter på hur konsten behandlas i Uppsala har man inte kunnat strypa den debatt som med allt större intensitet florerat i UNT:s spalter den senaste tiden. Bland Uppsalas många konstintresserade medborgare har därför det aviserade beslutet att permanenta provisoriet Slottet väckt både ilska, sorg och bestörtning. Men också ett orubbligt krav på att en så viktig fråga som den om Uppsalas framtida konstliv måste avgöras i fullmäktige, inte av en politisk minoritet.
I sin ledare i UNT 17/2 skriver Johan Rudström att ”det finns all anledning att försöka få upp frågan på kommunfullmäktiges bord. I en så viktig fråga för Uppsalaborna måste den demokratiskt valda församlingen tillfrågas. För när beslutet väl är fattat kommer alla att få leva med det i generationer.”
Det finns alla skäl att instämma i Johan Rudströms ord.
I drygt 30 år har jag som journalist och konstkritiker på UNT skrivit om Uppsalas behov av ett riktigt konstmuseum. Innan hotet om ”slarvsylta” riskerar att verkställas tänker jag och många med mig inte tystna. Sedan får Erik Pelling och kompani (om de vill) gå till historien som de som begravde min och många, många Uppsalabors drömmar om ett riktigt konstmuseum i rikets fjärde största stad.
Men rimligtvis slipper vi i fortsättningen höra flera floskler om Uppsala som europeisk kulturhuvudstad.