Likt en envis sommarfluga återkommer förslag om storregioner i Sverige. Nu är det Indelningskommitten som kommit med ett delbetänkande. Deras förslag innebär i korthet att det år 2019 ska bildas en storregion i Norrland, en i Svealand och att Värmland ska föras in i Västra Götaland. Målet är sex storregioner år 2023. I storregionerna ska nya landsting styra och få utvidgade uppgifter. Nu berörda länsstyrelser ska slås samman redan den 1 januari 2018.
Kommitten refererar ofta till tidigare utredningar och bygger i stort sina förslag på samma grunder som de tidigare utredningarna, trots att dessa inte fått gehör för sina förslag om storregioner och utökade befogenheter för landstingen. Politisk enighet har inte uppnåtts och förslagen har inte genomförts. Efter påtryckningar har det dock efter några år tillsatts nya utredningar med likartade utgångspunkter som de ratade utredningarnas. Vi har fått något som liknar utredningarnas perpetuum mobile. En viktig markering var emellertid att alliansregeringen, genom civilministern Stefan Attefall, så sent som år 2013 förklarade att vi även i framtiden skall ha 23 länsstyrelser, som i sin roll som statens förlängda arm har en viktig och central roll i länen.
Indelningskommitten har gjort ett gediget arbete och redovisar en mängd teknikaliteter som rör landstingens soliditet, skattesatser, regionala BNP, namn på de nya storregionerna med mera. Trots det omfattande materialet bör dock utredningens förslag inte genomföras. Anledningen till detta är att det är själva basen för förslagen som inte är bärkraftig.
Utredningen menar att storregioner behövs, att storregioner medför högre ekonomisk tillväxt och att det är till fördel för demokratin om de nya landstingen får ett brett ansvar och större makt. Länsstyrelsena och andra statliga verksamheter ska organiseras efter storregionerna.
De invändningar som man kan göra är många men den basala är att storregionerna primärt bildas för att utredarna tror att en sådan organisering kan lösa sjukvårdens behov, och att övrig samhällsstruktur måste underordnas sjukvårdens behov. Några övertygande argument för att sjukvården verkligen skulle bli bättre för medborgarna om man slår ihop krisande landsting redovisas dock inte. Utredarnas förhoppning är att större regioner ska tillskapa nya resurser för sjukvården och satsningar på infrastruktur, näringslivsutveckling, kultur med mera. Men det är bara förhoppningar och att, som utredarna föreslår, bygga en stor samhällsförändring på så lösa grunder är inte rimligt.
Förslaget att sjukvårdens behov ska styra övrig samhällsförvaltnig är också dubiöst.
Varför ska trafikplanering, regional utveckling, näringslivsstöd och kulturella insatser handhas av en organisation som i huvudsak ska ansvara för sjukvården? Det är likaså svårt att förstå varför länsstyrelsernas verksamheter och andra statliga områden som polisen, arbetsförmedlingen och försvaret ska tvingas in i sjukvårdens storregioner. Det är helt andra kriterier som ska styra deras organisering. De föreslagna storregionerna kommer att bli stora både vad gäller geografi och folkmängd, avstånden mellan medborgarna och de beslutande kommer att öka och de som ska besluta kommer att ha mindre kunskaper om sitt område. Någon gemensam identitet eller problembild kommer inte att finnas i de stora regionerna, därtill är delområdena för olika.
Utredarna tar förvånansvärt lätt på de här frågorna, vilket bland annat visas av att de inte genomfört några allmänna överläggningar under utredningsarbetet. I stället har de främst samrått med landstingsföreträdare och ett antal lokalpolitiker, det vill säga den politiska eliten i länen. Det har nu också visat sig att motståndet mot storregioner är starkt, trots att utredarna menar att förslagen är väl förankrade.
Motstånd finns hos allmänheten, näringslivsföreträdare och politiska partier. Särskilt starkt är det i Jämtland, Norrbotten, Halland och Värmland. I Mälardalen är det många som ifrågasätter Svealandsregionen då det ömsesidiga beroendet mellan Stockholm, Uppsala och andra stockholmsnära kommuner vad gäller infrastruktur, arbetsmarknad, persontrafik med mera inte beaktats.
Många ser inte heller vad norra Hälsingland, södra Södermanland och norra Dalarna har gemensamt med varandra och med Uppsala vad gäller persontrafik, regional utveckling, kulturtraditioner med mera. Storregionerna kommer därför att ha svårt att få folklig förankring och legitimitet. Demokratin kommer inte att vinna på bildandet av storregioner.
Utredarna menar att deras förslag ska genomföras år 2019. Det är dock en sanning med modifikation eftersom de samtidigt föreslår att berörda länsstyrelser ska slås samman och geografiskt bilda storregionerna redan den 1 januari 2018. Inga problem menar utredarna, vilket jag tycker är närmast förolämpande mot de tjänstemän som berörs, och mot den beslutsordning som bör gälla i sådana här frågor. Eventuellt beslut om storregioner kan ju rimligen inte fattas förrän tidigast under år 2017, efter beredning av regeringen och riksdagen. Då är det inte ens ett år kvar tills omorganisationen av länen är tänkt att vara genomförd. Stora omorganisationer som denna tar tid, och 2018 är inte en rimlig tidpunkt. För det är väl inte så att utredarna hoppas att statsrådet Ardalan Shekarabi ska runda riksdagen och få regeringen att redan i höst ta beslut om storregioner och deras omfattning?
Min slutsats är att man inte ska genomföra utredningens förslag, utan att man med ett riksperspektiv ska se över sjukvårdens behov och organisering eftersom det är där de akuta problemen finns. Man bör också skilja en sådan utredning från andra överväganden om regional verksamhet och organisation. Sådana utredningar bör genomföras först då sjukvårdens framtid avgjorts.
Ulf Henricsson
Före detta länsråd