Något av det allra roligaste man kan göra som riksdagsledamot är att komma ut och se resultat av riksdagsbeslut. Jag har haft förmånen att besöka några kulturskolor, prata med kulturskolechefer om vad det statliga stödet till kulturskolan inneburit, och framför allt – se och träffa barn i verksamheten.
Det är ofta ren glädje som utstrålar från de barn som går i kulturskola och det är helt omöjligt att inte bli berörd. Och det är inte utan att jag känner stolthet över hur Miljöpartiet med en grön kulturminister kunnat stärka kulturskolorna runt om i landet.
För första gången någonsin finns den här mandatperioden statligt stöd till kulturskolan, utifrån en ambition att alla barn och unga – oavsett uppväxtkommun – ska ha tillgång till den.
Och det är inte bara är en fin vision, men något som faktiskt är på gång att hända i verkligheten nu.
Ja, det är fortfarande kommunerna som står för nästan hela finansieringen, och ja, det statliga stödet är ett tillskott på marginalen – men ett tillskott som fått många kommuner att prioritera och bredda verksamheten. Det som tidigare enbart varit sång- och instrumentundervisning, en klassisk musikskola, breddas till att innefattar bland annat dans och teater, och har därmed också kunnat fånga in fler barns och ungdomars intressen.
Vi tar nu nästa steg genom att också stötta den kommunala kulturskolan med ett nationellt kulturskolecenter.
Riksdagsmajoriteten är säkrad tack vare att Liberalerna i kulturutskottet slutit upp bakom förslaget, och därmed sätter barns och ungdomars tillgång till kulturskola framför möjligheten att till vilket pris som helst sänka en proposition med allians-SD-samverkan!
Målet för de statliga insatserna till stöd för den kommunala kulturskolan är att främja kulturskolans möjligheter att erbjuda barn och unga undervisning av hög kvalitet i kulturella och konstnärliga uttryckssätt, liksom möjligheterna till såväl fördjupning som bredd i undervisningen med utgångspunkt i vars och ens särskilda förutsättningar.
För att nå detta ska statens insatser för den kommunala kulturskolan bidra till
– att tillgänglighet och jämlikhet främjas
– ett brett och angeläget utbud av kulturella och konstnärliga uttryc
– hög kvalitet i såväl den breda som i den fördjupade undervisningen
god kompetensförsörjning.
Det är således mål som riktas helt mot den statliga nivån. Någon tolkning om att detta skulle innebära statlig styrning över kommunerna går inte att göra.
Men ändå är det just det M/SD/KD/C försöker använda som argument till varför man vill avslå propositionen.
Helt klart handlar det om ett svepskäl, att den egentliga orsaken är att man inte tycker att kulturskolan är så viktig att staten ska lägga resurser på att stärka dess förutsättningar.
Kulturskolechefernas budskap har varit tydligt.
Man känner sig inte bakbundna av det statliga stödet, utan tvärtom just stöttade i möjligheten att stärka kulturskolan.
Kanske dags för fler kulturpolitiker att höja blicken från propositioner och motioner och tala med dem som faktiskt berörs?