Debatten om forskningspropositionen för åren 2021-2024 som regeringen undertecknade den 17 december 2020 är nu i full gång. Här ska ägnas speciell uppmärksamhet åt en detalj, faktiskt ett enda ord, i propositionen och åt dess eventuella rättsliga verkningar. Det är ordet ”värdegrund”. Dess användning i regeringsförslaget har redan blivit föremål för kritisk granskning av två ledamöter i Kungl. Vetenskapsakademien, professorerna Christina Moberg och Lars Hultman, i Dagens Nyheter och senast i e-tidningen Bulletin (6 mars 2021). I UNT (5 mars 2021) har Eva Forslund framhållit att dagens gällande ”värdegrund” i morgon kan ha hamnat på de övergivna trossatsernas sophög. De båda professorernas kritik går i samma riktning.
Forskningspropositionen omfattar bland annat ett förslag till ändring i 1992 års högskolelag. Förslaget omfattar dels en finputsning av bestämmelsen i lagens 1 kap. 2 §, som ålägger högskolan att samverka med ”det omgivande samhället”, dels en ändring av 6 § i samma kapitel, som handlar om den akademiska friheten. Det nuvarande stadgandet handlar om forskningen och säger att ”för forskningen skall som allmänna principer gälla att 1.forskningsproblem får fritt väljas, 2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och 3. forskningsresultat får fritt publiceras.”
I propositionen föreslås att som ett första stycke före det gällande stadgandet i 1 kap. 6 § införes texten ”I högskolornas verksamhet ska som allmän princip gälla att den akademiska friheten ska främjas och värnas.” Mot denna ändring finns intet annat att invända än att läsaren frågar sig om ”allmänna principer” är något så upphöjt att man inte vågar göra det till direkt tillämpliga regler.
Till den föreslagna nya lagtexten fogas som brukligt vid svensk lagstiftning en kommentar (s.192). Om det föreslagna nya stycket heter det: ”Bestämmelsen innebär att den akademiska friheten slås fast i högskolelagens inledande del som en grundval för högskolornas kvalitet och verksamhet. Med akademisk frihet avses här den individuella akademiska friheten avseende både forskning och utbildning. Det fria kunskapssökandet och den fria kunskapsspridningen ska dock alltid utövas inom de rättsliga ramar som finns och utifrån den värdegrund som gäller.”
Om den föreslagna ändringen i högskolelagen blir gällande rätt kommer det nyss citerade uttalandet att utgöra en del av vad som kallas lagens förarbeten. Det är alltjämt en väletablerad tradition att svenska domstolar och myndigheter tillmäter förarbetsuttalanden avsevärd betydelse vid tolkningen av de lagrum som de hänför sig till (se t.ex. Strömholm, Lyles, Valguarnera, ”Rätt, rättskällor och rättstillämpning”, 6 uppl. Sthlm 2020, s. 373 ff.).
Var finner lagtolkaren ett klarläggande av ”den värdegrund som gäller”? Vem kan upplysa om att en viss ”värdegrund” finns och vad den innebär? Vem bestämmer att den ”gäller”?
Ordet ”värdegrund” saknar motsvarighet i andra språk (med undantag för norskan, där något liknande förekommer). I svenskan dök det upp under 1990-talet men är okänt ännu i Nationalencyklopedins ordbok 1996. Det tycks med sin milda doft av folkrörelsesalvelse ha blivit populärt i de kretsar (ej oväntat särskilt i skolans värld) som i dagens Sverige snabbt och trängande behövde ett handlingsinriktat surrogat för religion, politisk tro och vardagsmoral. År 2013 tillsatte regeringen en ”värdegrundsdelegation” med ansedda medlemmar. Delegationen pekade i sitt betänkande 2016 på sex principer som borde vara vägledande för statsanställda i deras tjänsteutövning: demokrati, legalitet, objektivitet, fri åsiktsbildning, respekt för den enskilda människan, effektivitet och tjänstvillighet. Närmare en officiell definition tycks varken debatten eller överheten ha kommit. Dessa sex hållningar har sedan i olika former förklarats vara eller åtminstone böra vara vägledande för offentliganställda i deras gärning.
Hur den hållning som värdegrundsdelegationen rekommenderar för offentliganställda i deras yrkesutövning skulle kunna komma till uttryck när en forskare (i privat eller allmän tjänst) formulerar den fråga han eller hon vill försöka besvara är inte lätt att se. Det ligger i frågandets natur att det är öppet. Finns det frågor som den frågandes ”värdegrund” förbjuder henne eller honom att ställa?
Hur trohet mot ”den värdegrund som gäller” skulle kunna påverka svaret på en vetenskaplig forskningsfråga är också svårt att inse. Finns det verkligen svar som är förbjudna som stridande mot värdegrunden hur vetenskapligt säkra de än må vara? På vem ankommer det att utfärda och övervaka sådana förbud?
I e-tidningen Bulletin den 6 mars gör forskningsministern Matilda Ernkrans uttalanden som – om de är riktigt återgivna – speglar ett avundsvärt lugn inför de farhågor som de ovan nämnda debattörerna uttrycker. Universitet och högskolor omfattas redan av ”de bestämmelser som värdegrunden ger uttryck åt”, hävdar statsrådet och fortsätter: ”Detta är ingenting nytt och inget som förändras av det nya lagförslaget Det finns inget eget avsnitt om värdegrund utan den nämns i ett större sammanhang”. Om ordet egentligen inte behövs och inte heller betyder något, ”bara nämns i ett större sammanhang”, varför belastar man texten med detta ord? Någon i tillräckligt inflytelserik ställning måste rimligtvis någonstans någon gång ha funnit det böra användas. Varför?
Om det sålunda är mycket svårt att inse av vilka sakliga skäl hänvisningen till ”gällande värdegrund” slunkit in i den senaste forskningspropositionen är det i gengäld mot bakgrund av upprepade händelser inom högskolevärlden i senaste tid så mycket lättare att föreställa sig hur en handfull okunniga och trångbröstade fanatiker skulle kunna hävda att den ena eller andra forskningsfrågan eller det ena eller andra forskningsresultatet som misshagar dem utgör en kränkning av den ”värdegrund” de förfäktar. Det är dessvärre inte heller svårt att föreställa sig hur krumryggade chefer och funktionärer inom högskolan skulle ge efter för sådana angrepp på forskningens frihet. ”Värdegrund” – en sådan intellektuell amöba har ingen plats i en rättsstats lagstiftning.