Anne Ramberg, tidigare generalsekreterare för Sveriges advokatsamfund, upprörs av att Richard Jomshof (SD) ifrågasätter den friande domen mot 11 stenkastare: ”Att i hans ställning och som lagstiftare nedsättande kommentera oberoende domstolars rättstillämpning i enskilda fall är inte bara olämpligt. Det avslöjar en bristande respekt för rättsstaten”.
De friade stenkastarna erkänner att de kastat sten, men: en förklarar att de är nya i Sverige och inte visste att det är förbjudet att protestera genom att kasta sten.
Solna tingsrätt menar att de elva åtalade inte ”gått till förenat våld mot person eller egendom”, utan att varje stenkastare agerat på egen hand. Detta trots att flera av de åtalade själva hävdar motsatsen. Dessutom tycker domstolen inte att det är klarlagt vad de åtalade kastat sina stenar på.
Domen är ett hån mot polis och räddningstjänst, som är samhällsfunktioner som skall skydda och hjälpa oss, varför fysiskt och verbalt våld och hot mot dessa grupper är ett angrepp på samhälle. Det spelar ingen roll om hoten inte fullföljs eller om stenkastningen sker mot eller på polis, ambulanspersonal eller fordon, och kan detta visas, skall straff utdömas.
Juridik är ingen vetenskap som bygger på fakta, utan ligger närmast teologin, där båda disciplinerna byggts på tro och tyckande och försök att tolka gamla texter och domar. Vid domstolsförhandling finns en åklagare och en försvarsadvokat. De har samma utbildning och samma information om fallet, men kan trots detta ha diametralt olika uppfattning om händelseförlopp och skuld.
Åklagarens bevisbörda ter sig ibland oöverstiglig, då fingeravtryck på vapen och patroner, blod på kläder och mobildata som placerar den misstänkte på brottsplatsen, inte räcker för fällande dom. Fällande domar i tingsrätten kan ändras till friande i hovrätten eller tvärt om.
Man brukar säga "hellre nio fria brottslingar än en enda som sitter oskyldigt dömd”. Det är en rättsstatlig grundprincip som säger att åklagaren har bevisbördan och att beviskravet är högt. Beviskravet är inte uttryckt i lag men i praxis gäller i Sverige att det ska vara "ställt utom rimligt tvivel" att den åtalade utfört gärningen.
Detta innebär att advokater är villiga att släppa potentiella brottslingar för att inte döma en möjligt oskyldig. Konsekvensen av detta är inte trivial, då detta innebär att ett antal brott inte klaras upp, att brottsoffer inte får upprättelse eller ersättning och att ny brottslighet möjliggörs. Prioriteras brottslingar framför brottsoffer?
Exempel på inkonsekvens är domen i Malexander-fallet där samtliga tre inblandade döms för mord på två poliser, trots att en är skottskadad och knappast kapabel att aktivt delta i morden. Tings- och hovrätt fastställde domen och Högsta domstolen beviljade ej prövningstillstånd. Jag accepterar domen, men varför inte denna inställning i andra fall där man skyller på varandra. Beror domen på att de mördade var poliser?
Svensk rättshistoria saknar inte fall där två potentiella mördare skyllt på varandra och blivit frikända och även fått ersättning från staten.
Vad krävs som bevis? Flera advokater vill underkänna information som inhämtas från krypterade telefoner. Det ryktas att man uppmanar sina klienter att tiga i alla förhör tills man har tillgång till förundersökningsprotokoll. Då kan de fabricera en bisarr historia, som domstolen har en tendens att köpa.
Strängare straff löser inte den gängkriminella problematiken, utan omfattande sociala insatser krävs. Längre fängelsestraff innebär att kriminella avskiljs från samhället och vilket minskar möjlighet till fortsatt brottslighet. Skärpning hos både polis och domstolar är ett måste för att vi skall kunna förvänta oss någon minskning av dödsskjutningar och portsprängningar, medförbättrad uppklarningsprocent och fler fällande domar.