När min vän Diana försvann under sommaren och hennes bänk stod tom den första dagen av vårt andra gymnasieår visste vi alla vad som hänt. Hon hade ju missat alla skolresor och klassfester, varit tvungen att gå hem varje gång vi andra skulle sjunga med skolkören, bada eller gå på kafé. Nu var hon fängslad för gott. Vi visste det. Men våra lärare såg inte. Förstod nog inte, eller visste inte vad de skulle ta sig till.
Det fortsatte vid universitetet. Mariam och Fatane fick inte bestämma själva. Slöjor åkte på efter föreläsningen.
Bröder väntade på parkeringen. Några gånger minns jag att vi hade hemlig tentafest i en kvarterslokal nära campus redan på eftermiddagen – de fick inte följa med på nation eller restaurang, fick inte vara med män, eller vara ute alls när det blivit mörkt.
Men nu då? Det har gått sexton år sedan Fadime Sahindal mördades av sin far i Gränby i Uppsala. Har vi då äntligen lärt oss? Föreningen Tris grundades i Uppsala direkt efter Fadimes död och har slitit outtröttligt sedan dess. Femton år efter Fadimes död har Tris kartlagt hedersförtrycket i Uppsala, och nyss rapporterade UNT om skräcksiffrorna: år 2018 får 19 procent av Uppsalas flickor och tolv procent av pojkarna fortfarande inte själva bestämma vem de ska gifta sig med. Bland flickor födda utomlands med två utrikesfödda föräldrar får bara var tredje bestämma själva vem de vill leva sitt liv med.
Inte heller pojkarna är fria att välja själva. Unga människor lever i ett mörker, mitt ibland oss.
Många av oss växer upp privilegierade. Vi har trygga vuxna, en vardag där vi får växa och ett sammanhang där vi betyder något. Vi är omedvetna om hur bra vi har det, och om hur det kunnat gå om slumpen placerat oss i en annan familj. För bara ett hus bort är verkligheten en annan. Unga människor begränsas, får inte välja vänner. De utsätts för oskuldskontroller. De könsstympas. Föräldrar och andra släktingar förtrycker barn i hederns namn. Vi MÅSTE mota detta. Varje människa har rätt att leva ett fritt liv – det är en av våra viktigaste jämlikhetsutmaningar.
Liberalerna kräver nationella pengar för att höja kompetensen om hedersvåld och hedersförtryck. Vi avsätter även resurser till kartläggning och till Skolverket och Socialstyrelsen.
Vi vill att samhället ska se särskilt allvarligt på brott som begås med hedersmotiv.
Här i Uppsala län har vi liberaler arbetat långsiktigt, envist och strukturerat. Vi har begärt redovisning av om oskuldskontroller förekommer i vårt landsting, och även en handlingsplan mot hedersförtryck i sjukvården. Vi blev lättade över att få bifall till detta. Samtidigt är vi oroade att ingen samordnare tillsattes, som kunde ägna tid åt att stötta sjukvården och åt att samverka med socialtjänst, polis, åklagare och idéburna organisationer. Utan en sådan samordnare är det betydligt svårare att upptäcka och stötta offren.
Hederns kanske fulaste ansikte kallas könsstympning – ett extremt och obeskrivligt plågsamt övergrepp som medför livslångt lidande.
Enligt Socialstyrelsens beräkningar kan en god bit över tusen flickor och kvinnor vara drabbade av detta i vårt län. Om sjukhus, vårdcentraler och elevhälsa inte fattar misstanke när en ung människa lider av magont, trötthet, huvudvärk eller återkommande urinvägsinfektioner, då kommer flickor och kvinnor tvingas fortsätta lida. Därför krävde vi liberaler att kunskapen om könsstympning måste öka inom sjukvården. Vi krävde även ett förstärkt samarbete med barn- och elevhälsan i länets kommuner.
Jag lovar härmed mig själv, varje utsatt ung människa och er alla att jag kommer att fortsätta detta arbete. Jag ger mig inte, för det finns inget alternativ. En barndom går inte i repris, och vi har inget annat val än att göra vad vi kan för att kunna se oss själva i spegeln.
Varje begränsat liv och varje förlorad frihet är en skam för ett samhälle som kan bättre.
Hedersförtryck kväver, och en människas frihet är inte förhandlingsbar. Inga kompromisser. Och allra viktigast är det att vi ser dem som har minst frihet.