Tilltron till svenska gymnasiebetyg är i fritt fall. Rektorn vid Handels skriver på DN Debatt att opålitliga glädjebetyg fått honom att överväga ett eget antagningssystem. Samtidigt rapporterar DN hur elever på elitskolan Campus Manilla länge utnyttjat IT-brister för att fuska på digitala prov.
Lösningen är uppenbar: Inför centralt rättade examensprov som skrivs i slutet av gymnasiet. Hela betyget i varje ämne bör grundas på ett eller ett par prov som skrivs på plats i skolan, med papper och penna, samtidigt i hela landet. Förslaget bör anslutas till Ämnesbetygsreformen som Skolverket just nu förbereder inför 2025.
När det är enskilda lärare, eller enskilda skolor, som sätter betygen utvärderar de sig själva – en jävssituation som hotar betygens rättssäkerhet och rättvisa. Hittills har debatten gällt främst de friskolor som i ren korruption använt oförtjänt höga betyg för att locka fler elever och mer skattepengar. Susanne Nyström beskrev fenomenet som ”vår tids största skolskandal” och föreslog att de nationella proven rättas externt och att varje skolas snittbetyg kopplas till dem. Förslaget går i rätt riktning, men inte långt nog.
Centralt rättade examensprov har ytterligare fördelar. Enligt tidningen Skolvärlden pressas var fjärde lärare av föräldrar som vill höja enskilda elevers betyg. Hotbilden från skrupelfria föräldrar skulle försvinna om betygen inte sattes av läraren, som i stället kunde bygga tillitsfulla mentorskapsrelation till eleverna, befriad från den känsloladdade betygsättningen.
Mycket av den administration som i dag slukar lärares undervisningstimmar handlar om att dokumentera elevers arbete i förhållande till kunskapsmål. Om den bedömningen i stället gjordes genom centralt rättade examensprov skulle lärare slippa mycket av det löpande mätandet och dokumenterandet.
En objektiv måttstock skulle också stärka skolmarknadens transparens. Vi skulle lättare kunna identifiera högkvalitativ pedagogik hos enskilda skolor eller lärare och låta marknaden sprida den genom systemet. I England, där betyg baseras på centralt rättade examensprov, är det inte ovanligt att högpresterande skolor använder sina elevers betyg som marknadsföring – och med all rätt! Vänstern anklagar välfärdsbolag för att sänka standarden och dela ut skattepengarna till ägarna. Högern hyllar bolagen för effektivisering och innovation. Centralt rättade examensprov skulle ge oss facit och dra streck i debatten om marknadsskolan.
En oro är att orättvisa uppstår om en elev råkar ha en ”dålig dag” vid ett så avgörande prov. Med ett eller ett par prov i varje ämne skulle det dock röra sig om 15–20 totalt, vilket ger tillräcklig riskspridning om vissa går bättre än andra. Dessutom är risken för en dålig dag liten när eleven förberett sig i tre år.
Ett annat motargument är att en elevs kunskap inte fullt ut kan fångas genom en stillbild som granskas av en anonym byråkrat på Skolverket, utan kräver den djupare, mer långsiktiga bild av elevens resa som endast läraren har.
Den kunskapssynen är fel, eftersom kontextualisering möjliggör rättsosäkert godtycke. Sverige behöver en skola baserad på hårda, konkreta kunskaper. Skolan har också en roll som ren hjärngymnastik: att bearbeta avancerad materia stärker hjärnan inför högskolans utmaningar. För det andra tycks vi redan acceptera högskoleprovet – i praktiken ett centralt och anonymt rättat examensprov.
Ämnesbetygsreformen är välkommen – för att högskolorna ska få en uppdaterad bild av elevernas kompetens måste betyg sättas i slutet av gymnasiet. Men betygen bör grundas endast på analoga, skriftliga prov. Rättssäkerheten och rättvisan kräver att proven dessutom rättas centralt. Det är hög tid för Skolverket att ta efter IB-programmet i hela gymnasieskolan.