Pandemin har både tydliggjort och förstärkt den ensamhet som så många äldre lever i. Grunden för ensamhet är ofta åldersrelaterad: en närmast anhörig har avlidit, många vänner har gått bort, man har mist funktionsduglighet och rörelseförmåga.
Tankar om att ett förändrat, äldreanpassat boende skulle lätta ensamhetsproblemet har lett fram till olika varianter av anpassade boendeformer som servicehus, trygghetsboenden eller seniorboenden. Vissa av dessa boendeformer har inbyggda funktioner för kontakter inom boendet, till exempel värdinna för gemensamma aktiviteter, matsal för lagad mat mitt på dagen tillsammans med övriga boende samt en gemenskapslokal för alla boende, öppen närhelst för den som vill träffa folk. Ett vanligt begrepp på dessa boendeformer har varit trygghetsboende.
Föreningen PRO Kultur Uppsala har intresserat sig för boendet för äldre och ensamhetsproblemet och har sett trygghetsboendet som den form där kommunen har möjlighet att göra skillnad för äldre, inte minst för att minska ensamheten. Det är otillräckligt att skicka ut en affisch med ett telefonnummer att ringa ”om man känner sig ensam”.
Äldrevänlig stad-projektet genomförde 2019 en stor medborgardialog med många äldre inblandade. I dialogen hördes röster från mer än 1 000 äldre Uppsalabor.
Här följer en del av projektets samlade siffror och synpunkter:
Sju av tio äldre i Uppsala ansåg att det var stort underskott på senior/trygghetsboenden i Uppsala.
Bostadsförmedlingen i Uppsala informerar om hög efterfrågan på trygghetsbostäder i Uppsala.
Det finns för få bostäder i trygghetsboenden, endast 340 lägenheter.
Cirka 1000 äldre står i kö för trygghetsboenden för de 40 lägenheter som finns ute per år.
Bostadsförmedlingen själv räknar med en kötid på tio år eller mer för detta boende.
Den så kallade Seniorguiden på kommunens hemsida får cirka 200-300 förfrågningar om senior-/trygghetsboenden per år.
I PRO Kultur Uppsala trodde vi att kommunen tänkte satsa på trygghetsboenden efter detta starka uttryck för ett stort behov och intresse. Och det kom faktiskt beslut i frågan under 2020, dels en sänkning av kö- och inflyttningsålder till 65 år, dels ändrat namn från trygghetsboende till seniorboende med gemenskapslokal.
Av detta blev kön ännu längre på grund av det utökade åldersspannet, och namnbytet tyder tyvärr på en avskalad funktion.
Hur visar då Uppsala kommun att man tar problemet med ensamhet på allvar?
Erik Pelling (S) säger i UNT att kommunen försöker få igång projekt där ensamma ska kunna höra av sig. Vidare ska förstås kommunens träffpunkter öppnas när pandemin tillåter. Och det finns en telefonlinje till Äldreombudsmannen.
Trygghetsboende/seniorboende, som så många köar för nämns inte i Pellings svar! Däremot säger han att man ska ”projektera för billiga hyresbostäder med mer samvaro”.
Vad är det för billiga bostäder som ska möjliggöra samvaro, men som inte får gå under begreppet Trygghetsboende/Seniorboende med gemenskapslokal? Det undrar vi som är 70-plus. Man misstänker ju, att det är det billiga som är själva grejen, som ett miljonprogram för äldre.
Från kommunens sida finns det förstås ett stort intresse av att de större bostäder många 70-plussare bebor, ska frigöras för dem som bättre behöver dem. I så fall behövs det väldigt intressanta alternativ för att 70-plussare ska vilja flytta från sina villor och bostäder. Och det krävs nog något som är bättre än enbart billiga hyresrätter. Vad skulle det kunna vara? Vi tror att det är möjlig samvaro och tillgänglig gemenskap till exempel som i trygghetsboenden/seniorboenden, med matsal, värdinna som organiserar aktiviteter och en gemensamhetslokal där man har chansen att träffa folk.
Trygghetsboende/seniorboende med gemenskapslokal gillas av 70-plussarna – över 1 000 personer har stått i kö i tio år! Men kommunen verkar inte förtjust. De vill ha ”billiga hyresrätter med samvaro”.