Våren och sommaren är en tid av intryck. Dofter från uteserveringarna, fotbollsarenornas skrålande hejarop och konserternas musik bildar en bekant kuliss. Det är en tid när solens strålar värmer och allt blir återfött. Men år 2020 är våren och sommaren tyst. På uteserveringarna håller man avstånd, idrottsarenorna gapar tomma och planerade turnéer ställs in. I Parksnäckan ligger scenen öde. På helt privat initiativ ges några konserter vid Gula villan tack vare Föreningen Kulturhjältarna och Kent Wennman som nekades bidrag från kulturnämnden. Bussarna som brukar köra hundratusentals turister till olika evenemang, konserter och utställning står stilla. Svensk ekonomi har tvärbromsat och den enda tillväxt vi ser är i arbetslöshetsstatistiken.
De kreativa näringarna är ett myller av småföretag där försäljning av mat och dryck kombineras med kulturella och idrottsliga upplevelser. 200 000 människor arbetar inom besöksnäringen i Sverige. Av dessa är 40,6% utlandsfödda och 17,8% under 25 år. Det är dessa branscher unga och nyanlända oftast får sitt första jobb. När vi moderater kräver ökat stöd till företag för att dessa skall överleva krisen och kunna återstarta efter Corona är detta både en viktig näringspolitisk och kulturpolitisk fråga. Vi vet att krisen drabbar dem som har den svagaste ställningen på arbetsmarknaden hårdast, det vill säga unga människor och svenskar som kommit hit från ett annat land.
Den tysta vår som nu övergått i sommar är en påminnelse om hur viktig besöksnäringen är, liksom kulturen och idrotten, både ekonomiskt och socialt. Kulturen och idrotten erbjuder arenor där vi människor får uttrycka, diskutera, ifrågasätta, jubla, skratta och gråta. Detta är något djupt existentiellt som vi alla behöver för att må bra och kunna leva ett gott liv. När vi debatterar kulturpolitik tenderar diskussionen att hamna i olika ytterlighetsuppfattningar. Vissa anser att det statliga stödet till kulturen och idrotten borde skäras ner kraftigt. Att detta är att betrakta som mänskliga nöjen vi själva kan betala för och inte är så kallad kärnverksamhet. Andra vill politiskt styra kulturen till att bli mer integrerad, jämställdhet eller inkluderande. En tredje menar att talet om kopplingen mellan tillväxt och kultur är farlig. Att kulturen egenvärde hotas om vi talar om den i en ekonomisk kontext.
Allt detta är fel. Kulturen och idrotten skall vara fri från politisk styrning. Det är först då den blir en inkluderande arena där alla olikheter möts. Det offentliga stödet tillgängliggör kulturen. Detta gör att fler människor reser iväg för att se på föreställningar och konserter. Väl på plats bor, äter, dricker och handlar dessa turister och allt detta skapar jobb och tillväxt.
Under andra världskriget fick Winston Churchill kraftig kritik i parlamentet för att han lade så mycket pengar på kultur. Han svarade att om vi drar ner stödet till kulturen vad skall då våra pojkar slåss för. Det Churchill förstod var kulturens existentiella dimension kopplat till den västerländska demokratins idé om alla människors lika värde.
Post Corona ska arenor, idrottshallar, scener, parker, restauranger och caféer fyllas med samtal, rop, skratt och tårar. Det ska åter rulla tusentals turistbussar genom Sverige och strömma ljud från Mandelmanns gård i Skåne, Håkan Hellströms utsålda konserter på Ullevi, Berättarladan i Sunne, Dramaten i Stockholm liksom marknaden i Jokkmokk. Fullsatta läktare på Studenternas och utsålda hus på UKK och Stadsteatern. För att detta ska ske behöver Sverige stå rustat och företag inom kultursektorn som bär besöksnäringen ges möjlighet att finns kvar.
Det är viktigt att vi drar lärdomar av den tysta våren 2020. Kulturen och idrotten får aldrig reduceras till ett perifert särintresse eller klåfingriga politikers förlängda arm. Det kreativa Sverige är så mycket mer än så, det är en pulserande åder som både företag och demokrati hämtar näring ur.