Just nu pågår en het debatt med anledning av Socialstyrelsens föreslagna riktlinjer för behandling av depression och ångestsyndrom. Både nationell och internationell kritik utifrån liksom svidande sådan från personer inom projektgruppen tillsatt att ta fram dessa riktlinjer, tecknar bilden av en intellektuell och moralisk härdsmälta.
Kortfattat framkommer vantolkning av forskningsdata, systematisk partiskhet i urval av data, undlåtenhet att beakta utvärderingar av tidigare försök att formulera riktlinjer samt en i sin sammansättning jävig projektgrupp (för utförligare redovisning av kritikpunkter hänvisas till till exempel DN debatt 14/1, Läkartidningen 1/2, SvD debatt 17/2, Göteborgsposten 10/3).
Riktlinjer framtagna i en sådan miljö leder rakt mot den enfald forskare varnade för i en debattartikel i DN (14/1). Är det något psykoterapiforskningen visar oss så är det att vi behöver förstå oändligt mycket mer om vilka faktorer och processer som är hjälpsamma för att lindra psykiskt lidande. Att psykiatrin som vårdform av någon anledning bibehållit arvet från den medicinska modellen är djupt olyckligt. Mänskligt psykiskt lidande fångas inte i avgränsade diagnoser med avgränsade behandlingsmetoder som motsvarar behovet. Utanför forskningsprojekten, där patienturvalet renodlas, finns majoriteten patienter med en heterogen symptombild, unika livshistorier och unika personligheter. Metodskillnader i psykologisk behandling fångar väldigt lite av skillnad i utfall, och faktorer som till exempel patientens person och sätt att förstå sig själv liksom terapeutens skicklighet och förmåga att möta patienten där hen är har visats ha stor betydelse.
Om riktlinjerna skulle antas kommer farmakologisk och kognitiv beteende-terapeutisk (kbt) behandling att gynnas.
Sannolikt kommer forskningsanslag i ökad (mer än vad som redan sker) utsträckning dirigeras mot medicinska och kbt-inriktade projekt, vid statliga utbildningsinstitutioner kommer medel att allokeras till fördel för kbt, privata utbildningsinstitut med kbt-profil kommer att få ökad tillströmning sökande och arbetsgivare och försäkringsbolag kommer sannolikt i högre utsträckning vara villiga att subventionera kbt-inriktad behandling.
Även om man inte vill tro att vinstintressen har drivit framtagandet av nuvarande förslag till riktlinjer så innebär ett omfattande av dem destruktiva synergieffekter: kunskapsområdet stagnerar, utforskandet av de metodöverskridande faktorer som gynnar effektiv behandling hämmas och den mångfald av behandlingar och bemötanden som verkligheten kräver samt människor kompetenta att genomföra dem kommer att reduceras.
Sverige är ett av de länder som har störst tilltro till sina myndigheter, och Socialstyrelsens råd har länge betraktats som välgrundade och vederhäftiga. Jag har ingen insikt i de processer som lett fram till valet av projektgrupp och frågan är vilket som är värst – att ansvariga på Socialstyrelsen är medvetna om sitt skeva urval eller är okunniga därom. Att på individnivå finna en kombination av både djup kunskap och opartiskhet är om inte en chimär så i all fall ytterst sällsynt. Endast på gruppnivå kan opartiskhet säkerställas genom en jämn sammansättning av personer med specialistkunskap i olika behandlingsmodeller.
De nu föreslagna riktlinjerna avviker också markant i sin ensidighet från flera av våra närmare grannländers.
Ett litet land som Sverige, ibland känt som landet som bara klarar av ett perspektiv i taget, gör klokt i att blicka utanför landets gränser i denna fråga.
Om Socialstyrelsen ska bibehålla någon som helst trovärdighet behöver detta projekt revideras i grunden.
Katja Bergsten,leg psykolog, leg psykoterapeut, fil dr