Moderna högspecialiserade sjukhus hör till de mest komplexa organisationerna i samhället. De verkar i en heterogen och föränderlig miljö, är starkt beroende av element i sin omvärld, och därmed utsatta för en betydande osäkerhet.
Akademiska Sjukhuset är en viktig tillgång för oss i länet. Dess verksamhet håller hög kvalitet, både när det gäller forskning och specialistsjukvård. Tal om att ”sjukhuset blöder” eller ”tyngs av byråkrati” är retoriska överdrifter. Men att Sjukhuset är bra utesluter inte att det kan bli ännu bättre.
Jag har under de senaste månaderna analyserat styrningen av sjukhuset. Den bild som framträder – när man skalat bort all retorik och alla tomma fasader – är att sjukhuset styrs på samma sätt som för 20–30 år sedan.
Landstinget anvisar pengar och tillhandahåller lokaler, men överlåter i övrigt åt den medicinska professionen att leda sjukhusets verksamhet. I praktiken är Sjukhuset således självstyrande inom ramen för anvisade resurser och det nationella regelverket.
Det behöver inte vara fel. De förtroendevalda landstingspolitikerna har vare sig kompetens eller kapacitet för en mer ingripande styrning, och resultatet är trots allt väl godkänt. Men den bild som framträder innehåller samtidigt förvånande brister och vagheter.
Till att börja med har sjukhuset ingen styrelse, och ingen av landstinget fastställd arbetsordning. Sjukhusdirektören beslutar i alla viktiga frågor. Makten utövas i samråd med en ledningsgrupp dominerad av läkare.
Styret är således kollegialt, och vi vet sedan länge att ett sådant styre är illa lämpat att hantera en verksamhet med behov av ständig anpassning till en föränderlig miljö.
Sjukhuset skulle sannolikt vinna på att i likhet med Karolinska sjukhuset ha en professionell styrelse som tillförde kompetens från andra relevanta områden, och som kunde sätta kraft bakom verksamhetsutvecklingen.
Samtidigt saknar det politiska organ – Produktionsstyrelsen – som är ansvarigt för Sjukhuset, möjligheter att utöva någon styrning eller ledning.
Det har inga egna kansliresurser, och det har inget inflytande över det vårdavtal som ett annat politiskt organ träffar direkt med Sjukhuset. Det fastställer visserligen en budget, men omslutningen är given på förhand och sjukhusdirektören är inte bunden av fördelningen på olika utgiftsområden. En genomgång av dess dagordningar under 2013 visar att det sysslat med att ta emot information och besluta i lokalförsörjningsfrågor.
Efterfrågan på sjukvård bestäms av lagstiftning om individuella rättigheter, och karaktären på dess åtgärder av andra nationella beslut. Olika typer av statlig styrning har ökat under det senaste decenniet. Det belopp som årligen ställs till Sjukhusets förfogande speglar emellertid inte någon beräkning av Sjukhusets behov, utan bygger enbart på en schablonmässig uppräkning av föregående års belopp.
Det är möjligt att sjukhusets svårigheter att klara sin ekonomi beror på att sjukhusledningen inte haft en tillräcklig kontroll över kostnaderna, men det är minst lika möjligt att det beror på att landstinget anvisat för lite pengar.
Det mest förbluffande är att landstinget på flera viktiga områden inte har förmått att vara någon aktiv kravställare. Det är till exempel först efter årets akuta bemanningsproblem som man börjat arbeta aktivt med kompetensförsörjningsfrågorna. Det inte finns någon strategi för hur man ska utveckla sjukhusets informationssystem. Det finns ingen samordning av anskaffningen av olika program, och följden har blivit att vårdpersonalen får arbeta med applikationer med olika programstrukturer, begreppssystem och inloggningar.
Slutligen verkar landstinget inte heller ha någon strategi för hur sjukhuset ska kunna bevara och utveckla sin ställning som ett ledande universitetssjukhus.
All uppmärksamhet verkar i stället ha ägnats åt hur man skulle kunna främja andra sjukvårdsföretag, och därmed begränsa det egna sjukhusets verksamhet.
Akademiska sjukhuset skulle behöva en mer engagerad och drivande ägare – men det vore naivt att tro att staten skulle kunna ta på sig den rollen. Bollen ligger och behöver ligga hos de förtroendevalda landstingspolitikerna.
Knut Rexed
förtroendevald landstingsrevisor (S)