Den ständigt pågående diskussionen mellan vetenskapen och religionerna borde vara intressant och utvecklande. Speciellt eftersom den handlar om olika sätt att se på världen och hur dessa påverkar våra sätt att leva och verka. Emellertid verkar den mestadels urarta i en slags tävling om vems synsätt som bäst tillgodoser människors behov av stadga och tröst.
En nyväckt diskussion startade med ärkebiskopens uttalande om de mirakel som omger oss. Genast sprang vetenskapens företrädare till försvar för en mekanistisk syn som präglar vetenskapen, med att exempelvis förklara att soluppgången beror på jordens rotation runt sin egen axel. Och medan synsättet är korrekt finns det kanske ändå en mirakulös vinkel i sammanhanget, en som innefattar att vi på jorden faktiskt kan bevittna soluppgången. Kanske ska vi se människans förmåga att göra observationerna begripliga, till och med skriva dem i matematisk form som mirakulös. Kunskapen om naturen förtar inte sensationen.
När det kommer till att vara behjälplig med problemlösning förser oss vetenskapen med verktyg som på alla sätt är överlägsna de religiösa. Det går inte med trons kraft bygga den typen av civilisationer som människan återkommande har lyckats med. Självklart har makthavare i alla tider använt religionen som ett medel för att förverkliga sina mer eller mindre egocentrerade visioner. Tänk bara på hur länge som de svenska kungarna använda Gud i sina valspråk. Men det är trots allt inte med tron på Gud som samhällena har byggts.
Religionen är och har varit ett instrument för makt över människor. Det talas om kärlekens gemenskap men den är förunnad dem som väljer att ge upp tron på människans förmåga till ett konstruktivt liv till förmån för auktoritärt styrda samfund. För det som helt och hållet saknas inom religionen är utrymmet för revision, ett utrymme som är själva grunden för vetenskapen. Vetenskapen tillåter, ja till och med uppmuntrar ifrågasättanden. Det finns ingen vetenskaplig utsaga som inte kan ersättas med en annan. I de monoteistiska troslärorna finns en yttersta sanning som är absolut, en som inte låter sig omtolkas i ljuset av nya upptäckter.
Det är sant att vetenskapen inte har svar på alla frågor, något som Lena Andersson tar fasta på i en SvD-artikel (28/11 2020), och vilket Jacob Rudenstrand (UNT 22/12 2023) gör sitt bästa för att visa. Men det är inte heller någon som påstår att vetenskapen sitter inne med alla svar. Det vetenskapen är bra på är omvandla observationer till teoretiska resonemang som grundar sig på logik. Den är ett medel för att förstå världen och ger stöd för det som sker framför ögonen.
Svårast är det när människor gör allt för att övertyga om hur rätt just deras sätt att se på världen är. Den mångfald av idéer som florerar inom akademin, inom religionen, litteraturen och vart man än vänder sig i samhället är berikande för livet. Man behöver inte ta del av allt, i det demokratiska samhället har man fortfarande förmånen att välja och endast den som är emot frihet vill förstöra den möjligheten. Var det än kommer ifrån är det alltid tvånget som är destruktivt. Inom akademin finns alltför många som lutar sig mot auktoriteter och utan att tänka själva när de med härskartekniker söker avgöra diskussioner. På samma sätt mästrar religiösa företrädare om att Guds vägar är outgrundliga, att man måste söka svaren inom sig själv. Vad jag har i så fall för nytta av Gud? Det dogmatiska och fundamentalistiska är alltid en grund för samhällelig nedgång.
I stället för att ständigt avvisa varandra och göra sitt yttersta för att övertyga andra om ens egen världsåskådning vore det mer intressant med ett respektfullt och intresserat samtal mellan företrädare för olika synsätt. I slutändan handlar det om att göra sig en bild av hur världen fungerar vilket skulle gynnas av en större samverkan mellan religion och vetenskap. Det har en potential att leda längre och samtidigt utgöra grunden för ett rikare liv.