De flesta som vistas i skogen har lagt märke till att mycket gran har dött, till exempel Sven Ekemark i en insändare i UNT (9/2). Granbarkborren är oftast orsaken, och det beror på det extremt torra och varma året 2018. Värmen gynnar granbarkborrarna. De blir aktivare och utvecklas fortare. Torkan satte dessutom ner granarnas försvarsförmåga. Detta startade ett utbrott i en storlek som vi aldrig haft i Sverige tidigare. Ingen hade kunnat stoppa detta, inte med det skogstillstånd vi har i dag, med så mycket gran i landskapet. Vi kan dock mildra effekterna en del.
Vi har stora mängder döda granar som står i våra reservat, inte minst i tätortsnära skogar, till exempel i Storvreta och Nåsten. Det blir problem för friluftslivet när träden faller. Stora skogspartier kommer att bli helt oframkomliga när fullvuxna granar faller ihop i plockepinn. Stigar måste rensas så snart det har blåst.
Däremot nyttjar inte granbarkborrarna de döda träden igen. Granbarkborrarna lägger ägg i levande eller helt nydöda granar och efter att larverna kläckts fram som nya skalbaggar så är granarna inte längre lämpliga. Granbarkborrar (och eventuellt andra skadegörare) försvinner från träden senast på försommaren efter att träden dog för att söka ny, färskare ved. I stället blir den döda veden livsmiljö åt ett otal andra arter av svampar, skalbaggar, flugor med mera, det vill säga åt biologisk mångfald.
Nyttan för biologiska mångfalden är ett starkt argument för att behålla de döda granarna. Argumentet att den döda veden är hem för fiender till granbarkborren, vilket bland annat hävdats på insändarsidan i UNT den (13/2), är dock fel. Granbarkborrens fiender har lämnat veden senast några månader efter att de sista granbarkborrarna har lämnat. Även om mångfalden gynnas av att granarna står kvar kan det ifrågasättas om det valet är det bästa på all reservatsmark. De arter som lever på döda träd har oftast specifika krav på vad det är för typ av ved de vill ha och 70-120-årig gran är inte den största bristvaran – det har granbarkborren verkligen sett till att ”styra upp”. Annat är det med till exempel gamla träd och lövträd.
Med det enorma utbud av död gran som finns nu borde reservatsansvariga fundera över avvägningen mellan att bevara död ved för mångfald och att bevara skogen som en plats för frilutftsliv, hundpromenader och annat. Vad man får göra beror på vilket syfte som skrivits in i reservatets bestämmelser. Ofta är syftet både ”att gynna friluftsliv” och ”att gynna mångfalden”, syften som i detta fall är i konflikt med varandra. I tätortsnära områden, som utnyttjas av många människor, skulle stora friluftsvärden räddas om man högg bort de döda granarna innan monsterplockepinnen uppstår. Mångfalden skulle inte missgynnas allvarligt av detta om man ser till att avlägsnare områden får behålla sin granved.
Om man genom huggningar vill bekämpa granbarkborren i reservaten är det svårt. Helst ska man i så fall ta ut granarna under den första sommarn efter att de har dött, så kallad ”sök- och plock” metod. Även under första hösten och vintern finns viss effekt, men den är lägre. Att genomföra detta är väldigt svårt rent logistiskt. Och eftersom reservaten utgör en så liten andel av den totala skogsmarken blir påverkan på hela utbrottet ändå väldigt liten. Däremot kan man minska risken för fortsatta angrepp inom några hundra meter från större grupper av dödade träd, det vill säga inom reservatet och dess absoluta närhet.
Reservatsansvariga borde göra en plan för hur de ska hantera alla de döda granarna. Inte för att bekämpa granbarkborren, men för att bestämma om, och i så fall var, friluftslivet ska kunna ha tillgång till skogen och var man ska satsa på den mångfald som gynnas av död granved.