En omoralisk situation

Svenska politiker måste ta politiskt ansvar för att lösa den oetiska situation som ­Sverige försatt de ensamkommande i, skriver Lars Albinsson.

Fleråriga väntetider har allvarligt försämrat ungdomarnas psykiska hälsa, skriver Lars Albinsson.

Fleråriga väntetider har allvarligt försämrat ungdomarnas psykiska hälsa, skriver Lars Albinsson.

Foto: Lars Pehrson/SvD/TT

Debatt2018-05-08 00:30
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det finns ett flyktingproblem som vi i Sverige har misslyckats med att lösa och det är att hantera de ensamkommande barn och ungdomar, framför allt från Afghanistan, som hunnit rota sig i landet innan slutgiltigt beslut tagits och som nu skall utvisas.

På grund av fleråriga handläggningstider och rättsosäkerhet måste politiker nu ta ett moraliskt ansvar. Här fem skäl till att ge dessa barn och ungdomar uppehållstillstånd.

1) Sverige var inte rustat att 2015 ta emot den stora flyktingströmmen av ensamkommande barn och ungdomar.

Man prioriterade inte den här extremt utsatta gruppen.

Fleråriga väntetider på asylprövningar och överklaganden har allvarligt försämrat ungdomarnas psykiska hälsa. Jag har som psykiater träffat afghanska ungdomar med allvarliga psykiska symptom efter svåra trauman. Tack vare stöd från gode män, lärare med flera, har de överlevt, går i skolan och talar flytande svenska. Flera vill ha ett arbete med att hjälpa andra och håller på att få svenska värderingar.

2) Legitimerade läkare på Rättsmedicinalverket bryter mot Läkarförbundets etiska regler 4 och 18 genom de åldersprövningar de gör på de ensamkommande barnen.

Det är inte medicinskt motiverat att utföra åldersbedömningar för att Migrationsverket lättare skall kunna utvisa ungdomarna.

Vetenskapligt finns det allvarliga brister i bedömningarna, vilket även Socialstyrelsen medger. Två läkare från Rättsmedicinalverket har sagt upp sig på grund av att de följer de etiska reglerna. Då undersökningarna är osäkra och där felaktiga bedömningar har konstaterats, bör man ge uppehållstillstånd för gruppen ensamkommande ungdomar. Migrationsverket har inte avskaffat dessa åldersbedömningar då det är moraliskt lättare att utvisa en 18-åring men inte ett barn.

3) I mitt arbete som psykiater med unga vuxna kan jag inte se skillnaden på vuxenhet och mognad mellan en 17-åring och en 18-åring.

En 17-åring kan se vuxen ut och en 18-åring se ut som ett barn.

En svensk 18-åring får rösta men behöver stöd av föräldrar och får inte handla på systemet. En 18-åring från Afghanistan eller Somalia är fullständigt vuxen och skall utvisas till de sönderslagna länderna. En ungdom som levt hela sitt liv i Iran, där de afghanska föräldrarna finns, skall enligt Migrationsverket ensam utvisas till Afghanistan. Enligt min uppfattning är detta en omoralisk och ond handling. I stället för en 18-årsgräns bör man införa gränsen 20 år att ta hänsyn till i utvisnings­ärenden.

4) Redan för många år sedan började jag fundera över Migrationsverkets rättsäkerhet.

Min bild i dag är att det är slumpen som avgör om de ensamkommande ungdomarna fått avslag eller uppehållstillstånd.

Det här kan förstås utifrån ett antal intervjuer som journalister i DN och SvD har gjort med personal inom Migrationsverket. Man har funnit bristande kunskap hos många nyanställda, dålig arbetsmiljö, chefer som trycker på för snabbare handläggningar och till och med påtryckningar om man har för låg avslagsfrekvens.

Man kan inte begära att en ensamkommande pojke från Afghanistan från en helt annan kultur, som träffar en handläggare för första gången, ska våga berätta om att han till exempel blivit våldtagen och sett hur föräldrarna blivit skjutna.

Ibland är dessutom tolkar dåliga på att översätta. Tonåringen är traumatiserad, har hög ångestnivå och litar inte på myndigheter. När han till slut vågar lita på sin gode man eller på mig som läkare efter flera samtal och vi beskriver det i vår utredning, säger handläggaren/beslutsfattaren att pojken bara ljuger i syfte att få stanna. ”Han sa ju inte detta första gången”.

I dag skall jag som läkare i mitt intyg bara beskriva vilka psykiska symtom pojken har. Om symtomen inte är så allvarliga att pojken riskerar att dö vid utvisning, bryr man sig inte om intyget. Lider man av ett allvarligt posttraumatiskt stressyndrom så krävs för diagnosen att man har varit utsatt för en svår upplevelse. Skriver jag att pojken har allvarliga självmordstankar eller har gjort ett självmordsförsök är det allvar och inte att en förevändning för att få uppehållstillstånd.

5) Om polisen nu satsar på att leta upp alla ungdomar som varit i Sverige under två–tre år och fått avslag på asyl och överklaganden och nu skall utvisas, kommer flera att ta livet av sig hellre än att utvisas.

Det här kommer att väcka uppmärksamhet i medierna och blir en moralisk fråga för våra politiker.

Självmordstatistiken visar att det är fler ensamkommande ungdomar, oavsett beslut, som tar livet av sig än svenska ungdomar i samma åldersgrupp. I en studie från Karolinska Institutet i år framkom att, omräknat i antal per 100 000 invånare, tog 2017 51 ensamkommande ungdomar livet av sig jämfört med fem svenska ungdomar i samma ålder 2016. (Någon uppgift för 2017 för svenska ungdomar finns ej.)

Regeringen har i sina direktiv till Migrationsverket tydliggjort att man inte behöver följa FN:s Barnkonvention, som inte är lag i Sverige. Det här gör det lättare att utvisa barn. Svenska politiker måste nu ta ansvar för att lösa den omoraliska situation som vi i Sverige satt de ensamkommande flyktingbarnen och -ungdomarna i.

Ensamkommande