När Josef K. (i Franz Kafkas roman Processen) en morgon häktades utan anledning kunde han trösta sig med att han levde i en rättsstat. Överallt härskade fred. Inga lagar var upphävda. Det visade sig dock att lagarna var viktigare än omtanken om enskilda. Josef K. blev rättslös.
Det finns risk för att de som informerar sig om den svenska asylpolitiken är lika förtröstansfulla som Josef K. Politiken ska vara human, rättssäker, effektiv och hållbar framhöll regeringen i sitt förslag till riksdagen i juni 2021. Regeringen förklarade inte till vem man riktade de nya reglerna, men den humana inriktningen gäller rimligen dem som sökt sig till Sverige undan krig, förföljelse eller fattigdom, som flyktingar från Afghanistan.
Sedan talibanerna tog över makten i Afghanistan har säkerheten i landet blivit allt sämre. Rapporterna är samstämmiga: Inte nog med att flickor, kvinnor samt etniska och religiösa minoriteter systematiskt trakasseras – styrningen har blivit så nyckfull att några prognoser vad gäller säkra regioner inte låter sig göras. Arbetslösheten är skyhög och risken för en allmän svältkatastrof överhängande. Det går inte att utvisa människor till Afghanistan.
Trots det fortsätter Migrationsverkets tjänstemän att fatta beslut om utvisning. De fattar beslut som de vet inte kommer att genomföras och ter sig lika bisarra som de besynnerliga figurer Josef K. träffade på. Asylsökande afghaner får besked om att de å ena sidan inte får stanna i Sverige, å andra sidan måste stanna i landet, oklart hur länge. De uppmanas att försörja sig och lära sig svenska – fast utan rätt att delta i den kommunala svenskundervisningen eller något kunskapslyft. De ska låta sig integreras; helst ska de bli så lika Ulf Kristersson som möjligt (som en journalist uttryckte saken) – men samtidigt ha klart för sig att de är annorlunda än de svenska medborgarna.
I rapporten De som skickades tillbaka redovisar Delegationen för migrationsstudier, Delmi, hur det har gått för asylsökande som under åren 2015–2020 tvingades återvända till Afghanistan. Rapporten innehåller berättelser om arbetslöshet och ekonomiska svårigheter, hälsoproblem, skam, rädsla, oro för framtiden och självmordstankar. Det blir hjärtskärande.
Jag har förlorat allt. Jag har inget hopp och ingen motivation i livet längre (s. 120).
Vistelsen i Sverige blev ett meningslöst slöseri med livet, speciellt som yrkesutbildning och språkkunskaper visar sig vara värdelösa i ett land som saknar de avancerade maskiner som används i Sverige (och där få talar svenska).
Jag hade lärt mig allt om mekanik och kunde språket. Jag tillbringade fem år av mitt liv där, bara för att bli utvisad till slut (s.84).
Josef K:s utdragna rättsprocess kunde bli ännu längre genom skenbar frigivning eller uppskov. Då började processen om så snart nya uppgifter presenterades. Delmi skriver att migration har blivit en cirkulär process. Många av dem som har utvisats till Afghanistan vill snarast möjligt återvända till Sverige eller något annat europeiskt land.
Om jag har pengar kommer jag inte att stanna här en minut till. Jag kommer att åka härifrån. Jag är orolig för att regeringen ska arrestera mig och dessutom är jag arbetslös och trött på osäkerheten. Jag skulle åka till Europa nu direkt om jag kunde (s. 150).
Det är ineffektivt för alla inblandade. Någon hållbarhet blir det inte fråga om, vare sig för de asylsökande eller för byråkrater och skattebetalare. De asylpolitiska reglerna ger lika absurda och orimliga effekter som de rättsregler Josef K. råkade ut för.
De som nu tänker införa hårdare regler för asylsökande behöver inse att den svenska asylpolitiken redan är inhuman, rättsosäker och ineffektiv. Några fler initiativ för att göra livet outhärdligt för asylsökande behövs inte.