När nya invasiva arter som mårdhund eller parkslide dyker upp i naturen är alla ense om att de ska bort. Men när det dyker upp nya invasiva fordon i trafiken blir alla beslutsfattare rådvilla och beslutsimpotenta.
De leksaksfordon som kallas elsparkcyklar fast de inte sparkas fram är ett bra exempel. Lagstiftare på alla nivåer förmår inte fatta beslut om regler kring deras användning och verkar närmast förlamade av tövan. Är de ett slags mopeder? Är de ett slags cyklar? Hur fort får de gå? Var får de köras? Får de köras på olika ställen om de körs olika fort? Ingen verkar veta och få verkar ens bry sig. Men egentligen är de väl lika nödvändiga i stadstrafiken som vattenskotrar är på sjön.
Och om skaderisker någon gång nämns i debatten så gäller det oftast en oro för att förarna själva skadar sig. Det borde rimligen vara mer angeläget att prioritera att förarna inte skadar andra, vare sig de framför fordonet eller parkerar det slarvigt. Så resonerar man ju när det gäller traditionella motorfordon.
De här fordonen utgör en uppenbar fara för speciellt gångtrafikanter – den allra vanligaste men samtidigt lägst prioriterade trafikantkategorin i ”Cykelstaden Uppsala”.
Kvarstår också frågan: vem bär ansvar för de här leksaksfordonen? Uthyraren? Den oftast anonyma hyrespersonen? Eller får den som har skadats av en elsparkcykel helt enkelt skylla sig själv; ja, vad hade du där på trottoaren att göra, dumskalle? Svaret är det sistnämnda, tyvärr. Jag vet, jag har kollat med polisen.
Politikerna vet inte och politikerna bryr sig dessvärre inte heller, tycks det.
Man kan ifrågasätta fordonets miljövänlighet – det är eldrivet och el är inte gratis, vare sig ekonomiskt eller miljömässigt. Det har stora batterier som ska laddas regelbundet. Man kan också ifrågasätta det ”klimatsmarta” i att uthyrarna måste åka runt för att hämta in och ställa ut dem – ofta vinkelrätt eller diagonalt ut i trottoarer och gångbanor – med hjälp av fossilbränsledrivna skåpbilar.
Men det främsta problemet är själva affärsmodellen för uthyrning. ”Dra och släpp”-filosofin utgör en allvarlig fara för alla medtrafikanter, inte minst fotgängare.
Förr, om man till exempel hyrde en cykel, så gjordes det över disk, man betalade i förskott och tid och plats för återlämnandet överenskoms, vanligen i butiken där man hyrde fordonet. Därmed tog hyrespersonen ansvar för fordonet.
Det där luckrades upp i och med de så kallade EU-cyklarnas intåg i staden för ett par år sedan. Helt plötsligt låg sådana cyklar slängda lite här och var – påfallande ofta på gångytor – eftersom hyrespersonerna inte behövde ta ansvar för återlämningen – men besynnerligt nog inte heller uthyrarna.
Den som hyr en sådan här sparkleksak behöver inte heller ta ansvar för någonting. Man släpper den när man inte längre behöver den, och ingen vet vem som gjorde det. Bara de sjuttiotalsflummigaste av beslutsfattare kan väl inbilla sig att hyrespersonen alltid ställer tillbaka fordonet snyggt och prydligt på därför avsedd uppsamlingsplats. Och att tro att uthyrningsföretagen skulle ta ansvar för sina ikringströdda leksaksfordon är minst sagt naivt. Det räcker med att se sig omkring för att inse att så inte är fallet.
Elsparkcykeln – om man tittar på hur användarna ser ut – verkar vara främst en lattjolajban-leksak för tonåringar och ”unga vuxna” som, sett ur folkhälsosynpunkt, antagligen skulle må bättre av att promenera, eller cykla om de är i tidsnöd.
I Uppsala, där ”cyklismen” numera är stadsreligion verkar styrande politiker inte bry sig om fotgängarnas säkerhet. Synen på elsparkcyklarna är ett praktexempel på det.
I ”Cykelstaden Uppsala” är fotgängare i allmänhet och folk med rörelsefunktionshinder, äldre och synskadade i synnerhet mest i vägen; ett problem som kommunens trafikplanerare försöker att undvika så mycket det bara går.
Eller vad säger ansvariga politiker? Vilkas säkerhet ska prioroteras? Gångtrafikanter? Äldre och rörelsehindrade? Cyklister? Leksaksfordonsförare? Och i vilken ordning?