NÀr nya invasiva arter som mÄrdhund eller parkslide dyker upp i naturen Àr alla ense om att de ska bort. Men nÀr det dyker upp nya invasiva fordon i trafiken blir alla beslutsfattare rÄdvilla och beslutsimpotenta.
De leksaksfordon som kallas elsparkcyklar fast de inte sparkas fram Ă€r ett bra exempel. Lagstiftare pĂ„ alla nivĂ„er förmĂ„r inte fatta beslut om regler kring deras anvĂ€ndning och verkar nĂ€rmast förlamade av tövan. Ăr de ett slags mopeder? Ăr de ett slags cyklar? Hur fort fĂ„r de gĂ„? Var fĂ„r de köras? FĂ„r de köras pĂ„ olika stĂ€llen om de körs olika fort? Ingen verkar veta och fĂ„ verkar ens bry sig. Men egentligen Ă€r de vĂ€l lika nödvĂ€ndiga i stadstrafiken som vattenskotrar Ă€r pĂ„ sjön.
Och om skaderisker nÄgon gÄng nÀmns i debatten sÄ gÀller det oftast en oro för att förarna sjÀlva skadar sig. Det borde rimligen vara mer angelÀget att prioritera att förarna inte skadar andra, vare sig de framför fordonet eller parkerar det slarvigt. SÄ resonerar man ju nÀr det gÀller traditionella motorfordon.
De hĂ€r fordonen utgör en uppenbar fara för speciellt gĂ„ngtrafikanter â den allra vanligaste men samtidigt lĂ€gst prioriterade trafikantkategorin i âCykelstaden Uppsalaâ.
KvarstÄr ocksÄ frÄgan: vem bÀr ansvar för de hÀr leksaksfordonen? Uthyraren? Den oftast anonyma hyrespersonen? Eller fÄr den som har skadats av en elsparkcykel helt enkelt skylla sig sjÀlv; ja, vad hade du dÀr pÄ trottoaren att göra, dumskalle? Svaret Àr det sistnÀmnda, tyvÀrr. Jag vet, jag har kollat med polisen.
Politikerna vet inte och politikerna bryr sig dessvÀrre inte heller, tycks det.
Man kan ifrĂ„gasĂ€tta fordonets miljövĂ€nlighet â det Ă€r eldrivet och el Ă€r inte gratis, vare sig ekonomiskt eller miljömĂ€ssigt. Det har stora batterier som ska laddas regelbundet. Man kan ocksĂ„ ifrĂ„gasĂ€tta det âklimatsmartaâ i att uthyrarna mĂ„ste Ă„ka runt för att hĂ€mta in och stĂ€lla ut dem â ofta vinkelrĂ€tt eller diagonalt ut i trottoarer och gĂ„ngbanor â med hjĂ€lp av fossilbrĂ€nsledrivna skĂ„pbilar.
Men det frĂ€msta problemet Ă€r sjĂ€lva affĂ€rsmodellen för uthyrning. âDra och slĂ€ppâ-filosofin utgör en allvarlig fara för alla medtrafikanter, inte minst fotgĂ€ngare.
Förr, om man till exempel hyrde en cykel, sÄ gjordes det över disk, man betalade i förskott och tid och plats för ÄterlÀmnandet överenskoms, vanligen i butiken dÀr man hyrde fordonet. DÀrmed tog hyrespersonen ansvar för fordonet.
Det dĂ€r luckrades upp i och med de sĂ„ kallade EU-cyklarnas intĂ„g i staden för ett par Ă„r sedan. Helt plötsligt lĂ„g sĂ„dana cyklar slĂ€ngda lite hĂ€r och var â pĂ„fallande ofta pĂ„ gĂ„ngytor â eftersom hyrespersonerna inte behövde ta ansvar för Ă„terlĂ€mningen â men besynnerligt nog inte heller uthyrarna.
Den som hyr en sÄdan hÀr sparkleksak behöver inte heller ta ansvar för nÄgonting. Man slÀpper den nÀr man inte lÀngre behöver den, och ingen vet vem som gjorde det. Bara de sjuttiotalsflummigaste av beslutsfattare kan vÀl inbilla sig att hyrespersonen alltid stÀller tillbaka fordonet snyggt och prydligt pÄ dÀrför avsedd uppsamlingsplats. Och att tro att uthyrningsföretagen skulle ta ansvar för sina ikringströdda leksaksfordon Àr minst sagt naivt. Det rÀcker med att se sig omkring för att inse att sÄ inte Àr fallet.
Elsparkcykeln â om man tittar pĂ„ hur anvĂ€ndarna ser ut â verkar vara frĂ€mst en lattjolajban-leksak för tonĂ„ringar och âunga vuxnaâ som, sett ur folkhĂ€lsosynpunkt, antagligen skulle mĂ„ bĂ€ttre av att promenera, eller cykla om de Ă€r i tidsnöd.
I Uppsala, dĂ€r âcyklismenâ numera Ă€r stadsreligion verkar styrande politiker inte bry sig om fotgĂ€ngarnas sĂ€kerhet. Synen pĂ„ elsparkcyklarna Ă€r ett praktexempel pĂ„ det.
I âCykelstaden Uppsalaâ Ă€r fotgĂ€ngare i allmĂ€nhet och folk med rörelsefunktionshinder, Ă€ldre och synskadade i synnerhet mest i vĂ€gen; ett problem som kommunens trafikplanerare försöker att undvika sĂ„ mycket det bara gĂ„r.
Eller vad sĂ€ger ansvariga politiker? Vilkas sĂ€kerhet ska prioroteras? GĂ„ngtrafikanter? Ăldre och rörelsehindrade? Cyklister? Leksaksfordonsförare? Och i vilken ordning?