Inte sällan kritiseras USA:s vapenlagar i Sverige och omvärlden, givetvis med fog. Men vi borde också se hur våra egna vapenlagar är utformade. Det skulle gjorts för länge sedan och den debatten kommer att blossa upp nu efter dådet i Örebro.
Vapenlicens kan i Sverige erhållas för främst jakt och målskytte. Vapenlagen säger att det måste finnas ett behov för att få inneha vapnen.
För att få vapen för jakt krävs jägarexamen. När en person erhållit jägarexamen kan vapen köpas och behållas även om man inte tillhör något jaktlag. Polisen som ger licens kontrollerar när licensen utfärdas att man inte finns med i brottsregister för allvarligare brott. Men därefter kontrolleras inte om personen verkligen har något behov av vapnet. För en jägare är ju jakt eller jaktskytte (träning eller tävling i föreningen) ett godkänt behov.
Jag misstänker att mördaren i Örebro som har haft flera sådana vapen under kortare eller längre tid inte varit kopplat till något jaktlag eller jaktskytteförening. Ensamvargar har möjlighet att ha vapen helt utan social kontroll från jaktlag eller förening. Så länge man inte gör något brottsligt, eller uppmärksammas av vården som allvarligt psykiskt sjuk, händer ingenting och man kan ha vapnet tills man dör. Detta kan inte få fortgå.
Det finns också snabbkurser för jägarexamen på en helg eller så och min erfarenhet är att vissa så kallade jägare från dessa kurser inte kan något alls om jakt och vapen.
För målskytte med gevär är det lite annorlunda. Där godkänner polisen licensen som för jägare, men där måste man också bedömas lämplig av en skytteförenings styrelse efter att ha varit medlem i minst sex månader. Men det är samma sak här: när en person väl fått licensen kan denne gå ur föreningen och ändå ha vapnet kvar.
Jag är själv med i styrelsen i en skytteförening och det händer att en person är aktiv och duktig i sex månader och får ett föreningsintyg som ger möjlighet till vapen men sedan vapnet erhållits aldrig mer kommer tillbaka till skjutbanan. Detta är mycket frustrerande och inget kan man göra.
För enhandsvapen, pistoler, är systemet betydligt bättre. Där måste licensen förnyas var femte år och då måste personen ha varit aktiv i föreningen under den tid som gått. Annars förlorar man licensen. Det är mer administration för föreningen och polisen, men det är värt varje öre.
Så det måste nu till en förändring för jaktvapen och målskytte med gevär så att det blir lika som för enhandsvapen: en kontroll åtminstone vart femte år om det föreligger ett verkligt behov av vapnet.
Dessutom borde det inte vara så svårt för polisen att löpande göra en profilering av personer med vapenlicens. Jag säger inte att alla som faller ut vid en eventuell profilering är olämpliga för vapen, men att polisen när någon faller ut borde kunna göra en utredning om behov av och lämplighet för vapen. I den profilen bör det till exempel ingå om personen har varit ensamstående under längre tid, om denne är aktiv i jaktlag eller skytteförening, inkomst och arbete samt inställning till människor och världen.
En person som har varit långvarigt ensamstående, haft en liten etta utan arbete och inkomst tills man är 35 år, inte tillhör någon skytteförening eller är med i något jaktlag (och därför inte har behov av vapen) samt rent allmänt inte gillar människor och samhället, bör inte ha vapen. Jag tror de flesta är överens om det, även om det finns svårigheter att utföra en sådan profilering.
Jag kommer ibland via skytteföreningen i kontakt med den här sortens ensamvargar som vill ha vapenlicens. Ofta ser man att intresset för vapen är mycket större än intresset för skyttesporten. I skyttesport är ju hantverket precisionsskytte det som ska vara av intresse, vapnet är ju ett redskap precis som ett pingisracket i pingis. Det är en allvarlig varningsklocka när den här sortens personer vill ha vapen och i seriösa skytteföreningar bedöms de aldrig som lämpliga för innehav av vapen.
Det finns alltså mycket berättigad kritik även mot de svenska vapenlagarna.