Ebba Busch Thor hyllar den vite mannens börda när hon i princip antyder att avsaknad av kristna värderingar i förorten är som ”en avsaknad av kultur”.
När man läser Ebba Busch Thors artikel i Expressen ”Även förorten skulle må bra av en kristen grund” får man känslan av hon riktar blicken framförallt mot förorten.
Något står inte rätt till med de människor som bor i förorten. Något fattas dessa människor. De lider av någon form av särdrag som bör åtgärds. De saknar nämligen kultur.
De måste räddas. Deras räddning består i att indoktrinera dem i förorten i en högre kultur; ”kristna värderingar”. Om människorna i förorten får med sig kristna värderingar är de på god väg att avveckla sitt särdrag, att avveckla sig själva, avkasta sig sin mindervärdiga kultur och traditioner, underkasta sig en ”högre” kultur och uppgradera sig från mindervärdiga svenskar till fullvärdiga.
Denna idé som Ebba Busch insinuerar följer en lång tradition av kolonialt och orientalistiskt perspektiv där bland annat muslimer målas som mindervärdiga, inte får komma till tals och uttrycka hur världen ser ut från deras perspektiv.
Idén uttrycker en hierarki och maktrelation mellan en absolut och en icke-fullständig människa.
Tydligen, är det svensken med de kristna värderingar som står för och symboliserar kultur, framgång, upplysningsanda, optimism och frihet i samhället.
Svensken med kristna värderingar definieras i kraft att vara sig själv. Hen är alltid ett subjekt.
Den som bor i förorten definieras i kraft av sina brister, eller brist på egenskaper som svensken med en kristen värdering har. Hen är alltid ett objekt. Hennes liv och aktioner får endast mening i hur svensken med kristna värderingar ser på den.
För att vårt samhälle ska kunna fungera, måste vi därför indoktrinera svensken utan kristna värderingar i svenskens högre kultur.
Tack Ebba Busch för att du fortfarande tror på den vite mannens börda att upplysa ”vildarna i förorten” och rädda dem från sin egen destruktiva natur.
Vad Ebba Busch och hennes anhängare bör förstå är att integration fungerar inte bara åt ett håll. Invandrare måste anstränga sig att se livet i Sverige som ett faktum.
Men svenskar måste förstå att de delar Sverige med inte mindervärdiga utan likvärdiga människor.
Bara då kan vi börja bygga upp ett solidariskt samhälle: ett samhälle för alla, där personen räknas, där människor är ömsesidigt beroende av varandra, där solidaritet är institutionaliserat och inte en angelägenhet för välgörenhet, där människor tillförsäkras vissa villkor som gör det möjligt för dem att bli fria och förverkliga sig själva och där människans reflekterande omdöme, kritiska inställning och vilja att knyta samman andra människor driver politiken.
Dessa principer är inga nya påfund. De är inte exklusivt kristna. De har genom historien varit ledande i mänsklighetens strävan för frihet.