Det svenska digitaliseringsmisslyckandet kostar skattebetalarna 200 miljarder kronor om året och på tio års sikt kan det handla om samhällskostnader på över 1000 miljarder kronor per år. Med tio år av ambitiös digitalisering går det att vända denna utveckling men för att åstadkomma det krävs den politiska viljan.
Svensk skattedebatt präglas av myten om skattetryckets orubblighet. När förslag om sänkta skatter presenteras försöker försvararna av de nuvarande skattenivåerna alltid ge sken av att detta inte kan genomföras utan att kvaliteten av det gemensamt angelägna sänks. Ibland låter det som att varje skattesänkning oundvikligen kommer leda till att människor inte längre kommer erbjudas den vård de behöver. Inget kunde vara mer felaktigt.
Skattebetalarna kommer i närtid släppa ett antal rapporter i syfte att staka ut en väg för hur Sverige kan nå ett normalt skattetryck runt OECD-genomsnittet. Den första av dessa rapporter är skriven av Stefan Fölster, docent i nationalekonomi, på uppdrag av Skattebetalarna och handlar om digitalisering av offentlig sektor samt dess effekter (Så kan digitalisering öppna ett nytt fönster för skattesänkningar).
Rapporten visar med stor tydlighet att Sveriges offentliga sektor inte hänger med i digitaliseringen. Detta kostar skattebetalarna 200 miljarder kronor om året och på tio års sikt kan det svenska digitaliseringsmisslyckandet kosta samhället över 1000 miljarder kronor per år.
Att vi halkar efter omvärlden när det kommer till digitalisering innebär också enorma samhällsekonomiska förluster med mänskligt lidande som yttersta följd. I januari i år rapporterades att uppemot 50 vårdplatser på Akademiska sjukhuset i Uppsala var stängda på grund av personalbrist. Denna utveckling är inte unik för Uppsala och framtiden ser ut att fortsätta i tangentens riktning.
Enligt SCB förväntas tillgången på personal med gymnasial utbildning inom vårdområdet att minska med tio procent samtidigt som personalbehovet ökar med 40 procent det närmsta årtiondet. Personalbristen inom vården och omsorgen beror i huvudsak på den digitala eftersläpningen. Det är hög tid att detta ges det fokus som det förtjänar av politiken.
En ambitiös digitaliseringsstrategi handlar inte främst om att uppfinna ny teknik utan om att använda den teknik som redan finns idag på ett klokt sätt. Sedan 1980-talet har diskussioner förts om ett nationellt digitalt remissystem för sjukvården. Detta vet man av internationell erfarenhet är kostnadsbesparande och effektivt men ändå har inget skett. Konsekvensen av den svenska senfärdigheten blir att brukare inom vården tvingas till onödiga besök och personal tyngs under ineffektivt dubbelarbete. I slutändan leder detta till missade diagnoser och vårdskador. Samtidigt är det svenska remissystemet förenat med stora onödiga kostnader.
Ett fungerande digitalt remissystem skulle minska kostnaderna för offentlig sektor med minst 7,5 miljarder kronor om året och de samhällsekonomiska vinsterna för brukarna uppgår till minst 30 miljarder kronor om året. De onödiga kostnaderna som digitaliseringsmisslyckandet medför uppgår till ungefär fyra procentenheter av BNP.
Med tio år av ambitiös digitalisering går det att vända denna utveckling men för att åstadkomma det krävs den politiska viljan. En enkätundersökning från Ekot visar att partiernas toppkandidater i regionerna säger att mer digitalisering och ny teknik ska lösa den framtida finansieringen av vården. Detta är hoppingivande. Nu måste ord omsättas till handling.