Datorer och informationsteknik kommer att revolutionera arbetslivet. Robotar tar över farliga och monotona jobb inom industrin och datorsystem sköter ensidiga, rutinmässiga uppgifter på kontoren. Arbetsmiljön blir bättre och arbetsinnehållet blir intressantare.
Så såg framtidsspaningar ut från många ekonomer och arbetslivsexperter i slutet av 70-talet. Datorer började på allvar förändra jobben i Sverige. De fackliga organisationerna var mer tveksamma; TCO varnade för att ADB (automatisk databehandling) utarmade arbetet för många av deras medlemmar. 1980 började jag arbeta som psykolog inom företagshälsovård, bland annat med datoriseringens effekter på arbetsmiljö och hälsa. Tillsammans med forskare från Arbetslivsinstitutet genomförde jag projektet Datoriseringens vinnare och förlorare. Resultaten visade att TCO hade rätt; många kontorsanställda fick både fysiskt och psykiskt ensidiga, monotona uppgifter med negativa hälsoeffekter.
Den svenske ekonomen och debattören Stefan Fölster förutspådde 2014 att drygt 50 procent av jobben på den svenska arbetsmarknaden kommer att försvinna. Hur ser det ut i verkligheten? Datoriseringen/Digitaliseringen har förändrat många människors arbetsliv. Arbetsmiljöverket beräknade 2015 att 84 procent av alla yrkesverksamma använde datorstöd i jobbet och 21 procent gjorde det nästan hela arbetstiden. Men har människor ersatts av datorer? Har arbetsinnehåll och arbetsmiljö blivit bättre?
I den nya boken Kapitalets automatik ger Mikael Nyberg en mängd fakta och exempel som visar att svaret är nej. Antalet anställda i den svenska tillverkningsindustrin har minskat dramatiskt sedan 80-talet. Men jobben har inte försvunnit, de har flyttat. Globalt har antalet anställda i tillverkningsindustrin aldrig varit större. Och jobben har inte blivit bättre. Vissa yrken har försvunnit, men standardiserade, repetitiva arbetsuppgifter har ökat i många olika yrken. Även i Sverige.
LO rapporterar att andelen arbetare och lägre tjänstemän med innehållsmässigt utarmade jobb vuxit under flera decennier. Hårt styrda och standardiserade jobb införs också utanför tillverkningsindustrin. Amazon, som nu etablerar sig i Sverige, är ett tydligt exempel.
Nyberg beskriver i sin bok Amazons lager i Leipzig och pratar med anställda. De har en scanner i handen som talar om vart de ska gå och vilken vara de ska plocka ner i en låda. Efter några dagar har de lärt sig allt och kan jobba varsomhelst i världen. Nyanställda får instruktionen: ”Tänk inte, gör bara vad scannern säger åt dig.” Övervakningen och kontrollen är total. De anställda ska vara helt utbytbara.
Arbetet är detaljstyrt och standardiserat. Mycket utförs av maskiner/robotar, men fortfarande behövs människor. Industrirobotar är dyra, människor är flexiblare och rörligare och i vissa moment är mänskliga händer överlägsna.
Lagerarbete går att automatisera ytterligare, men inom vård och omsorg är mänskliga händer ännu mer överlägsna. Liksom mänskliga tankar och känslor. Människor blir inte överflödiga, men digitaliseringen fortsätter och kommer, som på 80-talet, att skapa både vinnare och förlorare. Förlorarna blir de utbytbara och maktlösa. De som ska hindras från att tänka. Då försvarades de av fackliga organisationer, som från och med 70-talets mitt var mycket engagerade i datoriseringen och dess arbetsmiljökonsekvenser. Nu är facken försvagade och de mest utsatta är inte medlemmar. Då fanns ett nationellt centrum för forskning och kunskapsspridning om arbetsmiljö. Nu är det borta sedan länge. Då fanns en ny arbetsmiljölag. Vad gör Arbetsmiljöverket nu?
Finns det i dag kraft att göra motstånd mot Amazon med flera och arbeta för en digitalisering som skapar utvecklande och hälsosamma arbetsmiljöer?