Debatt: Det kontantlösa samhället inskränker mångas frihet

På nyårsafton for jag med tåg från min skånska hembygd till Uppsala. Jag var inte direkt ensam om att vilja släcka törsten i restaurangvagnen en sådan, lite festligare dag. Men det visade sig att deras uppkoppling låg nere, det var alltså omöjligt att betala med kort. Själv halade jag fram mina kontanter och kunde avnjuta resan fullt ut medan mina medresenärer en efter en, nedslaget fick retirera med oförättat ärende. ”Men swish då”, var en återkommande, närmast desperat kommentar från de yngre. Men det var stopp.

Sverige håller på att med rasande fart göra sig själv till ett kontantlöst samhälle. I det dagliga livet kan det upplevas som bekvämt, men det är att göra oss själva en otjänst som handlar om så mycket mer än att kunna fukta strupen på tåget.
 
Mitt inledande exempel visar för det första tydligt vad som händer när systemet kraschar eller vid exempelvis elavbrott, då står både kund och handlare där hjälplöst. Ett liknande problem kommer att uppstå om man blir bestulen eller tappar bort sin mobil och kort. Nu kan du alltid låna en femhundralapp för att lösa dagliga bestyr.  

För det andra har vi i dag en stor grupp, över en miljon medborgare enligt tidigare landshövding Björn Eriksson (GP 10/6), som på grund av sjukdom, funktionsnedsättning och/eller ålder har svårt att hantera digitala lösningar. En situation vi alla kan hamna i. Av rena solidaritetsskäl bör vi behålla kontanter, annars kommer vi att betydligt reducera dessa grupper möjlighet till personlig frihet.

För det tredje har vi integritetsaspekten. Det handlar inte bara om att man ska slippa att få hela sitt liv registrerat av privata kortföretag utan om exempelvis kvinnor som lever i relationer med kontrollerande män eller i en hederskontext där allt de företar sig kan övervakas än mer och försvåra frigörelse. 

För det fjärde vill vi inte hamna i bankernas knä, det skulle innebära att kontrollen över betalningsmedel överförs från det offentliga till privata företag som Riksbanken utredning från 2018 konstaterar. Detta är det tyngsta argumentet mot en kontantlös ekonomi. Problemen kommer vi tyvärr att märka av först när det redan är för sent. Redan i dag lider vi av ett privat bankoligopol som tar varje chans att skinna oss. Men med kontanter kan vi alltid ”rösta med fötterna” och ta ut våra pengar. Försvinner den möjligheten blir vi utlämnade till bankernas godtycke. Som Riksbankens utredning (2018: 10) konstaterar: ”Men bara att det finns ett alternativ på marknaden gör att det finns en gräns för hur höga avgifter bankerna kan ta ut... Om kontanterna försvinner och inte ersätts av nya statliga alternativ slutar denna gräns att fungera”.

Men e-krona då? Ja, det är en alldeles utmärkt idé, att alla medborgare har ett e-bankkonto hos Riksbanken. Men i Riksbankens tidskrift Penning och Valutapolitik (2018:3) lyfter man upp att e-kronan riskerar att bli för populär och det skulle innebära att det privata banksystemet underminerades. Där konstateras att ”med en aktiv prissättning skulle centralbanken kunna införa kostnader för innehav av e-krona”. Alltså ingen lösning och då återstår behovet av kontanter som komplement. 

Ovanstående problem har man insett i andra länder. Nyligen införde staden New York bestämmelser om att de flesta affärsinrättningar måste ta emot kontanter. Något för svenska politiker att ta efter. 

I stället för att göra som SJ. I somras genomförde undertecknad samma resa från Lund till Uppsala och nu gick det inte att betala med kontanter i restaurangen, något som skulle permanentas även efter corona. När tågvärden hörde min nyårsberättelse nickade hon instämmande, men förklarade lätt ironiskt, att de hade fått ett nytt system som ”aldrig minsann, skulle braka ihop”. 

Visst, lycka till.