Visst blir man glad när man hör om tolvåriga Lilli i Thailand som blivit så inspirerad av Greta Thunberg att hon håller på att genomdriva miljöundervisning i thailändska skolor. Och visst blir man glad när man hör att EU tar avstånd från fossila investeringar eller när kolkraftverk i USA tvingas stänga för att alternativen är billigare. Kanske finns det ändå hopp för klimatet.
Men hur ser de stora trenderna ut? Och hur går det för de människor som hotas av arbetslöshet i kolgruvorna eller av brist på kommunikationer på uppländska landsbygden och i nordligaste Norrland?
Jo, det finns positiva trender globalt. Tomas Kåberger (professor i fysisk resursteori vid Chalmers, ledamot i Klimatpolitiska Rådet och med många internationella uppdrag) har beskrivit hur fossilbranschen kollapsar när förnybart blir billigare. Utvecklingen på energiområdet under första halvåret 2019 visar en positiv trend bland de stora utsläpparna: USA, Kina, Indien och Tyskland – nyttjandet av förnybara energikällor går starkt framåt (framförallt i Kina!) och det fossila backar. Trump i USA vill visserligen satsa på kol och olja, men insikt om klimathotet och ekonomiska fakta gör att företag och många delstater går en annan väg.
Att Kina nu proklamerar en storsatsning på kolkraft är förstås väldigt oroande.
Enligt den amerikanska tankesmedjan Gobal Energy Monitor ökade Kina under fjolåret och fram till somras sin kolkapacitet med 42,9 gigawatt (GW) och ytterligare 121,3 GW är under byggnad. Utbyggnaden sker trots att nära hälften av de kinesiska kolkraftverken går med förlust och den hotar de klimatvinster som kolkraftens reträtt på många andra håll i världen har skapat.
Utvecklingen på klimatfronten är onekligen motstridig. Å ena sidan har världen under de senaste åren upplevt en formlig energirevolution präglad av prisras på förnybar energi och en mycket snabb utbyggnad av sol- och vindkraft. Å andra sidan översvämmas världen av olja, fossilgas flödar genom rörledningar, länder som Australien fortsätter att vräka ut smutsigt kol på marknaden och norrmännen fortsätter att pumpa upp olja.
Enligt en alldeles färsk rapport (Production Gap Report) skulle de planerade ökningarna av fossilproduktionen leda till att mängden kol, olja och gas som bränns fram till 2030 överskrider Parisavtalets 1,5-gradersmål med 120 procent.
Nöjer vi oss med två grader överskrids målet med 50 procent. Det är naturligtvis inte hållbart.
Så hur skapar vi det hållbara samhället? Kåberger säger att regeringarna måste lära sig att acceptera att stora energibolag går i konkurs. Han säger också att om den positiva utvecklingen ska få fotfäste på allvar så gäller det att inte för många människor, kommuner eller länder skyller sin passivitet på att andra inte gör tillräckligt.
Fördröjarna säger att vi måste vänta tills vi vet mer, tills tekniken har utvecklats längre, tills vi har råd. En sådan är ekononomipristagaren William Nordhaus som alltså är ekonom, inte fysiker eller klimatforskare.
Klimatforskarna däremot är så gott som totalt eniga – vi har inte råd att vänta.
Tekniken finns för att bygga ut produktionen av förnybart. Människor som verkligen vill se en snabb utveckling talar och skriver om hur man gör en snabb utveckling av förnybar energi möjlig, säger Kåberger. De som vill fördröja talar om utmaningar och problem. Han pekar på hur de kan skapa osäkerhet genom att till exempel förvirra med gamla siffror om solel eller jämföra med ineffektiva bioenergisystem – men alla former av förnybar energi kan användas på ett hållbart sätt.
Hur åstadkommer man då en hållbarhet som också är social, som inte stänger ute större delen av befolkningen, globalt såväl som lokalt?
För bara i ett sådant samhälle som inte skyfflar över ansvaret för klimatomställningen på dem som är svagast kommer människorna att acceptera de åtgärder som måste till.
I boken "Jämlikhetsanden" (2009) och uppföljaren "The Inner Level" (2018) visar de båda brittiska forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett att när jämlikheten i samhället ökar mår alla bättre. Då skapas även förutsättningar för demokrati. I Sverige i dag djupnar tyvärr klyftan mellan dem som har och inte har. Vårt land, som helhet, är dock fortfarande ett mycket rikt land.
Det stora klimatmötet COP25 kommer att äga rum 2–13 december i Madrid. Vi ser fram emot att delegater från alla länder visar att de är beredda att ta klimathotet på allvar. Det går inte att överskatta ungdomarnas och Greta Thunbergs betydelse för klimatrörelsen. Men det är inte de som kan göra det, även om de fyller gatorna i städer och länder jorden runt.
Politikerna, företagen, bankerna och fonderna måste sätta fart på omställningen.
Vi andra kan sortera våra sopor, låta bli att flyga i onödan och, som vi gör varje fredag på Forumtorget i Uppsala, visa vår solidaritet med ungdomarna och deras krav på vuxensamhället.
Klimathotet är på riktigt! Lyssna på forskningen!