Nytt hopp har tänts om en förhandlingslösning av Latinamerikas mest komplicerade väpnade konflikt, den mellan den colombianska staten och gerillan ELN. Nyligen offentliggjordes att Sverige bjudits in att stödja förhandlingsprocessen, vilket är positivt och ett viktigt erkännande av Sveriges engagemang för fred, demokrati och mänskliga rättigheter i Colombia. Den 1 januari blir Sverige dessutom ordförande i EU, och kommer att ha stort inflytande över EU:s politik i landet.
Förhandlingarna inleddes i Venezuelas huvudstad Caracas i slutet av november, och utöver Venezuela har Kuba och Norge centrala roller i processen.
Civil Rights Defenders arbetar sedan flera år med människorrättsförsvarare på båda sidor om gränsen mellan Colombia och Venezuela, och presenterar här tre frågor Sverige skulle kunna driva i samband med förhandlingsprocessen.
1. Bjud in civilsamhällesorganisationer från båda sidor om gränsen till förhandlingarna
ELN har sedan mång decennier haft en stark närvaro i östra Colombia, längs den norra delen av gränsen mot Venezuela. Längs de 130 milen från La Guajira vid Karibiska havet till provinsen Arauca söderut finns inte mer än en handfull officiella gränsposteringar, men hundratals stigar och mindre vägar korsar området. Befolkningen har bott och arbetat på båda sidor om gränsen i sekler, och flera olika urfolk längre än så. Gränsen är bara en linje på en karta, utan förankring i själva geografin.
Under det senaste årens politiska och ekonomiska förfall i Venezuela, har ELN därför enkelt, och ofta i allians med venezuelanska borgmästare, guvernörer och militärer, byggt en stark närvaro även på den venezuelanska sidan. Det har förenklat narkotikahandel, trafficking, smuggling och annan kriminell verksamhet.
Civilsamhället längs båda sidor om gränsen är därför under hårt tryck från såväl ELN som andra väpnade grupper och militären från de båda länderna. Det första den svenska regeringen bör göra är att skapa förutsättningar för att miljöorganisationer, människorättsförsvarare, småbönder och andra aktörer får delta i förhandlingarna. För att det ska bli fred och demokrati på den colombianska sidan måste det även bli det på den venezuelanska.
2. Stärk stödet till kubanska och venezuelanska människorättsförsvarare
ELN har sina rötter i 1960-talets revolutionära strömningar i Latinamerika, och grundades med stark inspiration från den kubanska revolutionen. Gerillan har fortfarande starka relationer till den kubanska regeringen och sedan Hugo Chavez dagar vid makten även till den venezuelanska.
Det är därför inte underligt att kubanska och venezuelanska människorättsförsvarare misstror förhandlingsprocessen och befarar att den kommer att stärka den internationella legitimiteten för två av världens mest odemokratiska politiska system. Fredsförhandlingarna får därför inte föras på deras bekostnad, så att freden i Colombia leder till osynliggörande av civilsamhället i Kuba och Venezuela.
Det andra den svenska regeringen bör göra, samtidigt som man stödjer fredsförhandlingarna med ELN, är att öppet och tydligt stödja kubanska och venezuelanska människorättsförsvarares krav på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.
3. Stöd civilsamhällets och den colombianska regeringens krav på ny internationell narkotikapolitik
Det blir aldrig fred i Colombia om inte de ekonomiska förutsättningarna i de konfliktdrabbade områdena förändras i grunden. Och det kan inte ske så länge det är mångfalt mer lönsamt att producera kokain än andra jordbruksprodukter.
För colombianska människorättsorganisationer är sambandet mellan det internationella “kriget mot narkotikan”, korruptionen och människorättskränkningarna givet, och något de försökt lyfta i många år. Sambandet är också tydligt beskrivet i sommarens rapport från den colombianska sanningskommissionen om de 60 åren av väpnad konflikt i landet. Och såväl den nytillträdde presidenten Gustavo Petro som motparten i fredsförhandlingarna, ELN, har samma åsikt i frågan. Alla parter som försöker bidra till fred i Colombia menar att den internationella narkotikamarknaden behöver regleras för att våldet ska ta slut.
Det tredje den svenska regeringen bör göra är därför att bistå colombianska människorättsförsvarare och den colombianska regeringen i deras arbete för en ny internationell narkotikapolitik.