Precis som i så många andra stödinsatser som kanaliseras från rikare till fattigare länder så saknar arbetet för miljö och klimat ett jämställdhetsfokus. Världens fattiga är till största del kvinnor och flickor och de kommer att drabbas hårdast av klimatkrisen. Samtidigt har dessa kvinnor och flickor väldigt lite inflytande över sina egna villkor och de är i ytterst liten grad skyldiga till att ha framkallat klimatförändringarna.
Men kvinnors utsatthet under klimatkrisen stannar inte vid brist på mat, vatten och bränsle. Med allt sämre tillgång till rent vatten drabbas kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa. Risken för komplikationer och dödlighet i samband med mödravård och förlossningar kommer att öka. Utan avskilda och rena toaletter på skolor så väljer flickor ofta att stanna hemma under mensen och missar därför viktig utbildning.
Vi vet att när familjer blir fattigare och mer utsatta har de inte råd att låta alla barn gå i skola och då är det flickorna som får sluta först. Risken är då stor att dessa gifts bort som barn. Så sprider sig effekten av klimatkrisen långt utanför den obrukbara åkern eller den upptorkade bäcken.
När den svenska regeringen nu skär ner klimatbiståndet med en fjärdedel för att betala flyktingmottagandet från Ukraina slår det hårdast mot kvinnorna. Men det är inte de fattiga, drabbade kvinnorna som sitter vid förhandlingsbordet på COP26 eller deltar i policydiskussionerna under Stockholm +50 trots att de ofta har stor insikt och kunskap i hur klimatförändringarna påverkar deras samhällen. Deras röster hörs sällan och inte heller forskas det särskilt mycket på hur de kommer att påverkas. Däremot läggs det tid och kraft på modelleringar av hur avancerad grön teknik främst ska kunna göra det möjligt för västvärlden att uppehålla sin avancerade och resurskrävande livsstil.
Kvinnorörelsen och miljörörelsen har många beröringspunkter och skulle tjäna på ett större samarbete. Därför behöver politiken i Sverige stärka kopplingarna mellan den svenska klimat- och miljöpolitiken och den feministiska utrikespolitik som vi är så stolta över. En ”grön” omställning får inte skötas bara av oss i väst. De som tar fram ny teknik och räknar på rimliga gränsvärden behöver oftare vara kvinnor och från utvecklingsländer. De har andra perspektiv och känner till andra gruppers behov. Här kan svenska beslutsfattare trycka på så att den globala, gröna omställningen blir rättvis och inkluderande.
Om kvinnor ska kunna göra skillnad i klimatarbetet behöver de också mer resurser. Kvinnorörelsen globalt är redan idag sorgligt underfinansierad. Bara en procent av världens bistånd som är till för att öka jämställdheten går direkt till kvinnoorganisationerna.
Av rättighetsförsvararna så lever miljöaktivisterna farligast. Våldet mot dessa har ökat kraftigt de senaste åren. Kvinnliga miljöförsvarare riskerar också att utsättas för könsrelaterat våld och hot. Här har Sverige en roll att spela. Det finansiella stödet till de som står upp för miljön och klimatet måste öka.
Krig är i grunden kampen om resurser. Klimatkrisen gör som bekant att resurserna krymper. Därför är det uppenbart att vi snart kommer att få se fler krig och konflikter kopplade till klimatet. Tyvärr kommer ordet ”vattenkrig” att få en helt annan innebörd i framtiden. Flera av världens pågående konflikter har redan idag klara klimatkopplingar även om de på ytan ser ut som etniska konflikter, som de som plågar norra Etiopien och Sydsudan. Forskning visar att 40 procent av inomstatliga konflikter i världen under de senaste 60 åren kan kopplas till naturresurser.
Klimatkrigen kommer också att ge fler klimatflyktingar och därmed fler utsatta kvinnor och flickor. Kvinna till Kvinna vet från snart tre decenniers arbete i krig- och konfliktområden att kvinnor är mer sårbara under flykt, just för att de är fattigare och därför lättare att utnyttja.
Sambandet mellan genus, klimatförändringar och de globala målen måste in tydligare i handlingsprogram och policydokument. Jämställdhetsperspektivet måste genomsyra allt klimatarbete, från sopsortering till fossilfritt stål till trädplanteringsprojekt för koldioxidlagring i fattiga länder. Mer forskning behövs också på hur klimatförändringarna drabbar just kvinnor.
Det är på marken klimatåtgärderna behövs, men som alltid måste man börja med politiken och här hade Stockholm +50 varit ett lämpligt forum. Utan beslut på högre nivåer uteblir också resten av åtgärderna.