Under de senaste 60 åren har svensk polis varit föremål för flera reformer som i grunden förändrat förutsättningarna för polisverksamheten. Den första inträffade 1965 då ansvaret för och inflytandet över polisen i princip flyttades från kommunerna till staten. Några år senare slogs de 118 polisdistrikt ihop till 24 länsmyndigheter som på 1990-talet blev 21 självständiga polismyndigheter. År 2015 genomfördes den senaste reformen då all polisverksamhet centraliserades under parollen att polisen skulle komma närmare medborgarna.
Även om det har funnits samordningsvinster och andra fördelar med dessa reformer har de bidragit till en rad problem. Exempelvis visar Riksrevisionen i en ny rapport att polisen, trots stora resursförstärkningar, fortfarande saknar en lokalt närvarande och förankrad polis som arbetar långsiktigt och fredat med kontaktskapande, brottsförebyggande och trygghetsskapande verksamhet. Det vill säga just det som centraliseringen skulle råda bot på.
I samband med den senaste polisreformeringen togs också det demokratiska inflytandet i form av lokala polisstyrelser bort, vilket annars hade varit en motkraft till och kravställare gentemot den statliga polisen. Samma öde drabbade den särskilda polischefskår som tidigare ledde polismyndigheterna i landet.
Samtidigt tillskapades en informations- och kommunikationsverksamhet av sällan skådat slag som styr och sätter bilden av hur verksamheten bedrivs och fungerar. Detta är farligt ur ett demokratiperspektiv eftersom det skapar ett gap mellan den verklighet som allmänheten ser i form av en frånvarande lokal polis, direktavskrivna brottsanmälningar, låg brottsuppklaring, brister i stödet till brottsdrabbade etcetera, och den bild som förmedlas av polismyndigheten och media.
Sammantaget ser vi en negativ utveckling som kräver att hela samhället arbetar tillsammans för att minska brottsligheten och öka tryggheten. För polisens vidkommande är en absolut förutsättning för ett framgångsrikt arbete att det finns en lokal polisnärvaro och samhällsservice i hela landet för att på så sätt bygga legitimitet och skapa tillit, vilket tyvärr inte är fallet i dagsläget. Huruvida dessa poliser ska vara statliga eller kommunala kan diskuteras framöver.
Men det räcker inte att polisens förmåga ökar, också kommunerna behöver förbättra det brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet. Även om flera kommuner, däribland Uppsala, har börjat flytta fram positionerna saknar många kommuner fortfarande ett strukturerat och kunskapsbaserat arbete. Här kan i bästa fall den nyligen presenterade utredningen om kommunernas brottsförebyggande ansvar komma att bidra till en positiv utveckling.
Förutom polis och kommun behöver det föras en diskussion om hur näringslivet i allmänhet och privata bevaknings- och säkerhetsföretag i synnerhet på bästa sätt ska kunna involveras för att komplettera säkerheten i kommunerna. I denna del har det under senare år, utan någon riktig debatt, skett en maktförskjutning där polisens våldsmonopol i allt större utsträckning överlåtits åt privata vinstdrivande företag som tillhandahåller ordningsvakter åt bland annat kommuner. Det innebär att säkerhet kan bli något som vissa har råd att köpa, medan andra får förlita sig till befintliga resurser.
Avslutningsvis är det helt nödvändigt att bryta den hopplöshet och hjälplöshet som många idag ger uttryck för. Det är vår övertygelse att det går att vända utvecklingen, men det är ett långsiktigt arbete som kommer kräva mycket stor uthållighet.