I stora delar av världen krävdes det ett foto av en drunknad syrisk-kurdisk treåring på en turkisk sandstrand för att Medelhavets flyktingkatastrofer skulle bli allmänt kända. Detta foto utlöste indignation och engagemang, ja det påverkade rentav regeringspolitiken i flera länder.
Det stod nu klart att EU verkligen var den ointagliga fästning många kritiker länge varnat för och att Medelhavet höll på att förvandlas till en massgrav.
I dag, flera år senare, är döden på Medelhavet åter bortglömd och i nästan total medieskugga. Här i norra Europa befinner vi oss ju långt från EU:s sydgräns, och debatten har nu återgått till att handla om vad som är bäst för oss själva och vårt samhälle.
Men det räcker med att resa till Italien för att få perspektivet återställt. Där kan man, på grund av landets geografiska läge, aldrig blunda för flyktingarnas och migranternas öden.
De italienska tidningarna rapporterar ständigt om nya katastrofer vid EU:s södra gräns.
Och när jag nyligen på Sicilien besökte katedralen i den gulvita barockstaden Noto, var det första jag såg vid ingången ett kors bestående av trä- och järnfragment från migrantbåtar som förlist utanför den sicilianska kusten. Det var ett verk från det katolska ”barmhärtighetsåret” 2016, gjort av den sicilianske konstnären Elia Li Gioi i syfte att ”berätta om resan, smärtan och hoppet”.
I slutet av min Sicilienvistelse rapporterade tidningarna om en spansk-katalansk hjälporganisation (ProActiva Open Arms) som just fått en av sina räddningsbåtar beslagtagen av Åklagarmyndigheten i Catania. Båten, med namnet Open Arms, låg nu förtöjd i hamnen i Pozzallo på Siciliens sydspets, dit den kommit den 17 mars med flera hundra migranter ombord, personer som man räddat från att drunkna i sundet mellan Sicilien och Tunisien.
Under själva räddningsoperationen, när flera personer fortfarande befann sig i vattnet, hade libyska fartyg hotat besättningen med att öppna eld om de inte överlämnade de kvinnor och barn som räddades ur vågorna.
Detta trots att räddningsaktionen, enligt Open Arms, ägde rum på internationellt vatten. Efter långt dividerande kunde båten till slut ändå inleda färden norrut.
Men historien slutar inte där. Först måste Open Arms övertala Maltas myndigheter att ta emot en migrantkvinna vars nyfödda barn befann sig i ett livshotande tillstånd och behövde akut vård, därefter vänta i ytterligare trettio timmar på tillstånd att få angöra en hamn på Sicilien.
När problemen till slut verkade lösta beslutade så åklagaren i Catania, Carmelo Zuccaro, att beslagta räddningsbåten och låta utreda om hjälporganisationen bistått människosmugglare och därmed gjort sig skyldig till ”organiserad brottslighet syftande till främjande av olaglig invandring”. Brottet skulle i så fall vara att man räddat människor som höll på att drunkna, att man vägrat överlämna de räddade till Libyen samt att man inte åtlytt propåerna från Rom och från den spanska regeringen om att söka hamn på Malta. Under det åtta timmar långa förhöret förklarade båtens befälhavare och ledaren för räddningsoperationen varför de inte hörsammat libyernas krav. Det berodde på att de migranter som skickas tillbaka till Libyen blir inlåsta i läger under omänskliga förhållanden, och det ville man självklart inte medverka till. Och att Malta skulle säga nej, det visste de på förhand, eftersom ”Malta inte vill ta emot några migranter”.
Denna händelse väckte stor upprördhet i Italien. Så här skrev journalisten Fabrizio Gatti (författare till boken Bilal) i la Repubblica den 20 mars:
”Denna gång har anständighetens gräns passerats. Hjälp till personer i nöd, och plikten att bistå med sådan hjälp, är inte bara en skyldighet fastslagen i lag: det är ett grundvillkor, ja själva minimivillkoret för all mänsklig samvaro. Utan denna nödvändiga betingelse råder barbari.”
Förutom ingripandet mot ProActiva Open Arms pekade Fabrizio Gatti på en händelse som tidigare i år inträffat i bergen mellan Frankrike och Italien. Där var det en fransk volontär, Benoît Ducos, i organisationen Tous migrants (Vi är alla migranter), som gripits av franska myndigheter, misstänkt för ”främjande av olaglig invandring”. Ducos hade i de franska Alperna, på 1 800 meters höjd, påträffat en höggravid nigeriansk kvinna som på sin väg från Italien, mitt i kylan och snön, överraskats av födslovärkar. Ducos placerade kvinnan, hennes make och två barn, två och fyra år gamla, i sin bil och körde ner i dalen, en slingrig vinterväg med en nivåskillnad på 600 meter. När de nästan var framme vid sjukhuset i staden Briançon stoppades de av fransk tullpersonal. Trots kvinnans akuta nödläge ifrågasatte tullpersonalen hennes tillstånd och inledde förhör med bilens förare: ”Legitimation, om jag får be. Vet ni om att ni transporterar personer illegalt? Vad är det som säger att det här är en undantagssituation? Hur vet ni att hon ska föda? Har ni medicinska kunskaper för att kunna avgöra det?”
Kvinnan vrålade av smärta och barnen av skräck. Ändå fortsatte utfrågningen. Till slut släpptes kvinnan in på sjukhusets akutmottagning där hon, med kejsarsnitt, födde en son.
De övriga i familjen fördes till tulltjänstemännens kasern där de beordrades att snarast möjligt återvända till Italien. Benoît Ducos, som borde prisas för sin hjälpinsats, riskerar nu fem års fängelse.
Fabrizio Gatti menar att dessa två händelser, den ena på Medelhavet, den andra i Alperna, visar Europas barbariska ansikte. Samtidigt är det i många länder i lag förbjudet att inte bistå människor i nöd. Hur har då mänsklig solidaritet i dagens Europa ändå kunnat bli ett brott?