I dessa coronatider talar våra valda politiker liksom företagsledare och myndighetspersoner om att rädda företagen. Det är ju så, menar de, vi måste göra om vi vill rädda ”människorna” från ekonomisk katastrof. Sedan visar man gärna upp de små familje- eller enmansföretagen, till exempel pizzabagaren som hotas av konkurs, för att vi ska förstå det behjärtansvärda i miljardrullningen. Men det är de stora, börsnoterade och internationella, som ska ha nästan alla pengarna. Enligt den omhuldade ”nedsippringsteorin” blir ju människorna rikare om företagen först blir det. Vilket visat sig stämma dåligt med verkligheten.
Pengar är pengar men kärlek det är mer, hävdade tjejtjusaren ”Svenne” i en gammal schlager. Femti år senare lånar nu staten via bankerna ut miljarder till de företag som antas vara ”livskraftiga”, dvs. som beräknas senare kunna betala tillbaka. Riksbanken och privatbankerna kommer inte att lita på kärleken. De litar på SAS och Volvo.
Chalmersprofessorn och ledamoten i regeringens Klimatpolitiska råd Tomas Kåberger påpekar att skattebetalarna via sina valda politiker nu har makten att avgöra framtidens industristruktur. Hur klimatpolitiken bedrivs de kommande sex månaderna avgör mer än de senaste sex åren, säger Kåberger (Dagens ETC 24/3). Det finns växande företag med nya tekniska lösningar och potential att minska globala växthusgasutsläpp. Det är där våra investeringar behövs – det ger avkastning på lite sikt, det ger jobb. Men jag läser om ett stödpaket till flygbranschen på 5 miljarder. Tycker vi att företagen ska få lån för att kunna återgå till ”business as usual”, även om de nu kanske skjuter upp vinstutdelningen? Det finns massvis med företag som tillverkar saker som ingen behöver och som spär på klimatkrisen. Tycker vi att det är rätt att dela ut av våra skattepengar utan att ställa krav på vad företagen ska producera? Det tror jag inte svenska folket gör. Är det nån som ställer hårda krav på SAS? På att inte bygga ut Arlanda? På Volvo att sluta tillverka bensinbilar? Inte heller elhybrider innebär ju att fossilkranen täpps igen. Svenne i den gamla slagdängan lånade pengar för att kunna rulla hatt och imponera på tjejerna. Men han gjorde det åtminstone för kärleks skull.
Det är alltså nu vi har chansen att ställa om. Vi kommer att behöva solceller (eller ska vi för all framtid hämta hem sådana från Kina?), vindsnurror, hygienartiklar, ansiktsmasker och steriliseringsapparatur, vi behöver främja den inhemska livsmedelsindustrin och de små producenterna, lantbrukare och skogsbrukare som värnar biologisk mångfald och ekologiska kretslopp. Vi behöver personal inom vården och folk och utrustning som kan hantera stora skogsbränder.
Arbetsgruppen Fossilfritt Sverige med Svante Axelsson i spetsen har på regeringens uppdrag tagit fram färdplaner för industrin. De ligger färdiga men kräver investeringar och till del även nya lagar och regler. Det finns massor att göra och möjligheter att utnyttja. Det duger helt enkelt inte att vi ställer in oss på att övervintra och komma ut på andra sidan corona-pandemin och tro att allt kan vara som förut. För det är nu vi har chansen att undvika risken för ohanterliga klimatförändringar. Det säger professor Kåberger och våra många duktiga, internationellt erkända klimatforskare. Jag säger som Greta Thunberg: Lyssna på forskningen!