Krister Andrén talar lugnande om värdlandsavtalet i UNT den 5 mars. Men för att läsarna ska bli riktigt lugnade utelämnar han en del. Det viktigaste han utelämnar är vad som händer om Sverige vill aktivera avtalet, det vill säga inbjuder Nato att bedriva verksamhet på svenskt territorium. Nato har ingen skyldighet att acceptera en på avtalet grundad begäran från Sverige att inleda operationer på svenskt territorium utan har full frihet att tacka nej. Om sådan verksamhet som Sverige önskar inte passar in i Natos planer i stort kan man anta att Nato kommer att ställa sig kallsinnigt.
Men om Nato går med på en begäran om gemensamma aktiviteter – som kan äga rum även i fredstid – framgår det av avtalets tredje kapitel att dessa kommer att vara Nato-ledda.
Då tar Nato helt enkelt över. Natos policy och rutiner kommer att gälla. Det slutliga målet för en inledd operation bestäms inte heller av Sverige. Det fastställs i ett särskilt tilläggsdokument som ska grundas på ”operationsplaner”. Hur dessa planer ska upprättas framgår inte av den avtalstext som föreligger. En ”styrkommitté” för operationen ska inrättas men hur stort det svenska inflytandet blir i denna är oklart. Sveriges möjligheter att påverka är avgjort mindre med avtalet på plats än de annars skulle vara.
Avtalet medför även förpliktelser för Sverige. Det innebär vissa åtaganden vars hela räckvidd ännu inte färdigförhandlats men som Sverige inte kommer att kunna backa ifrån. Sverige åtar sig t ex att ha beredskap för stöd åt eventuella Nato-operationer. Stödet ska ligga på en nivå som ska anges i de tilläggsdokument som ska komplettera det föreliggande avtalet. När dessa dokument är klara ska Sverige underrätta Nato om vilka resurser landet har för att ge det avtalade stödet. Kostnaderna för att skapa dessa resurser kan bli avsevärda.
Mycket är ännu dunkelt rörande det blivande värdlandsarrangemanget men det vi vet ger anledning till farhågor.
Nato ingår knappast detta avtal för att organisationen gillar Sverige. Det kommer till för att Nato anser sig tjäna på det.
Sannolikt ser man en möjlighet att flytta fram sina positioner mot öster. Om vårt försvar successivt omformas för att stödja och samverka med Nato-styrkor kan skillnaden mellan Sverige som värdland och som fullvärdig Nato-medlem vara svår att uppfatta – inte minst från ett ryskt perspektiv. I så fall kan risken öka för att en konflikt som berör Sverige trappas upp i riktning mot en militär konfrontation. Det kan vara frestande för en svensk regering att söka förbättra sitt förhandlingsläge gentemot en annan stat genom att skicka en inbjudan till Nato att engagera sig i konflikten.
Men när en sådan inbjudan har accepterats har ett skeende satts i gång som Sverige inte har stora möjligheter att påverka och inte kan avsluta på egen hand.
Om å andra sidan Nato avböjer en inbjudan att delta är Sverige sämre ställt än om inget avtal funnits. Motparten vet ju då att ingen hjälp kan påräknas från Nato-håll.
Per Åberg, advokat