Trots att både Sveriges elproduktion och elexport kontinuerligt slår nya rekord tror många att det råder elbrist i landet. Med det missar man det problem vi faktiskt har: bristande överföringskapacitet som både omöjliggör ökad elanvändning och ökad elproduktion i delar av landet.
Vi i förnybarbranschen vill fortsätta utbyggnaden av förnybar elproduktion. Men om vi inte ska slå i taket för vad som är möjligt måste regeringen tillse att flaskhalsarna i nätkapaciteten byggs bort. Ett exempel är situationen i Värmland. Där har Ellevio stoppat all ny storskalig elproduktion i länet efter beskedet att Svenska kraftnät nått sin maxkapacitet i stamnätet. Och det är inte bara Ellevio som bromsar i Värmland. Stopp för all ny elproduktion över 1 MW gäller, och vind- och solprojekt under projektering tvingas därför pausa. Med de accelererande klimatförändringarna har vi inte råd att avbryta utbyggnaden av förnybar elproduktion. Kapacitetsbristen måste därför åtgärdas nu. Och då marknadskrafterna inte räcker till måste regeringen ta ansvar för att möjliggöra en fortsatt hållbar utveckling.
Fordonsparken ställs nu om från fossila drivmedel till eldrift. Även om elmotorns högre verkningsgrad minskar det totala energibehovet, måste en framtida ökad efterfrågan på el mötas av utbyggd förnybar elproduktion. Den fulla miljönyttan i omställningen från fossilbilar till elbilar nås först när all el som används verkligen kommer från förnybar elproduktion.
När den småskaliga förnybara elproduktionen kompletterar eller ersätter storskalig elproduktion ställer det nya krav på distributionen. Logiken i det tidigare systemet fungerar inte när elproduktionen är spridd i tid och rum. Den energipolitik som regeringen drivit, och som kraftigt ökat intresset för investeringar i ny förnybar elproduktion, måste därför utvecklas till en effektpolitik, som tillser att vi har säker elleverans vid rätt tid och till rätt plats.
Även om ett förstärkt stamnät är en dellösning, är det något som både är kostsamt och tar tid att få på plats. Kapacitetsförstärkningen måste därför kombineras med andra åtgärder. En sådan är att stimulera investeringar i lagring av energi. Att ett batterilager tagits i drift i Uppsala i form av ett forskningsprojekt är utmärkt. Men vi har inte tid att stanna vid pilotanläggningar. Utvecklingsbidrag måste ges för att få till stånd fullskaleanläggningar i de städer som hämmas av kapacitetsbrist. Många möjligheter finns dessutom vid sidan av lagring i batterier, t ex att använda överskottsel till att producera vätgas, eller att pumpa upp vatten i dammar, för att sedan kunna använda till vattenkraft.
En annan dellösning är att styra om elanvändning från tider med effekttoppar till tider då elanvändningen är lägre. När belastningen i elnätet är stor kan detta kommuniceras till elanvändare så att de kan styra om elanvändningen till tider då efterfrågan på el är mindre. Än effektivare är förstås om det genomförs på systemnivå. Exempelvis har Upplands Energis projekt att sänka effekten i värmepumpar vid tider av hög belastning varit mycket framgångsrik. Effekttoppar har kunnat kapas utan att det påverkat värmekomforten i de hushåll som deltagit i försöket.
Dessutom finns fortfarande ”negawatten” att ta till. I takt med sjunkande elpriser har engagemanget för energieffektiviseringsåtgärder tyvärr minskat, så även här behövs incitament. Ett sätt är att införa sk vita elcertifikat, det system EU-kommissionen anser ska genomföras i medlemsländerna. Systemet bygger på att de stora elleverantörerna ska se till att deras kunder genomför energieffektiviseringsåtgärder, och att kostnaderna för detta slås ut på all elförsäljning.
Vi inom förnybarbranschen är både angelägna om och redo att gå vidare på bred front med åtgärder. Vår främsta ambition är inte att producera så mycket el som möjligt, utan att medverka till en hållbar utveckling. Men det är upp till regeringen att forma en politik som gör det möjligt. Är man redo att ta de snabba beslut som är nödvändiga?