Individuella fri- och rättigheter får inte tas för givet. Ett fungerande svenskt försvar ligger till grund för försvarandet av dessa. Vi har därför varken råd eller tid att vänta med ett fullvärdigt Natomedlemskap. Den säkerhetspolitiska deklarationen tillika linjen må ha fastställts, men regeringen bör ta till sig av den riksdagsmajoritet som nu finns för att öppna för ett Natomedlemskap, åtminstone för en så kallad Nato-option som skulle underlätta detta i framtiden.
Ett fungerande försvar och effektiv multilateralism är grundläggande hörnstenar i en liberal demokrati, och en hållbar, integrerad transatlantisk länk likaså. Det är bra att riksdag och regering nu för första gången på länge gör försvarspolitiska satsningar, men det räcker inte. Den svenska devisen i EU är att ensam inte är stark, det är dags för Sverige nu att leva upp till den tanken även i relation till Nato.
Den transatlantiska länken är djup och bred. Sverige samarbetar med Nato inom ramen för Partnerskap för fred (PFF), Euro-Atlantiska Partnerskapsrådet, sedan 2014 även genom Interoperabilitetsplattformen och Enhanced Opportunity Partners (EOP) samt genom Värdlandsavtalet som trädde i kraft 2016 och innebär att Sverige lättare ska kunna stödja och ta emot stöd från Nato vid en kris eller ett krig i Sverige eller i närområdet.
Det är med andra ord nästan som att vi redan är med i Nato, men med undantag för att vi saknar den viktigaste komponenten – försvarsgarantin. Atlantpaktens artikel fem är kärnan i försvarsalliansen och slår fast att ett angrepp på någon av medlemsstaterna är att räkna som ett angrepp på hela alliansen, varmed alla medlemmar har ett gemensamt ansvar att skydda varandra, även med militära medel om så krävs. Detta har Sverige aktivt valt bort genom att inte bli fullvärdiga Natomedlemmar. Oavsett våra djupgående Natoengagemang kan vi alltså inte vänta oss hjälp om det icke längre uteslutna skulle inträffa.
Det är en chimär att Sveriges militära alliansfrihet gynnar oss. Det är inte heller säkert att bara för att det eventuellt gynnat oss historiskt att det skulle hjälpa oss i framtiden. Det är dessutom inte ens längre sant att vi är militärt alliansfria. Vi har långtgående försvarssamarbeten inom bland annat Nato, EU och inte minst med Finland som vi övar med som om vi vore ett land, samt ett redan långtgående bilateralt samarbete med USA.
Att Sverige därför i likhet med Finland uttalar en tydlig Nato-option i sin säkerhetspolitiska linje bör vara en miniminivå för regeringen och nationens säkerhet. Det skulle innebära att Sverige upprätthåller möjligheten att söka medlemskap i Nato och noggrant följer förändringar i den internationella säkerhetspolitiska miljön.
Låt oss inte glömma att Nato trots allt är en defensiv försvarsallians med freds- och demokratifrämjande syften. Nato har i detta varit arbete varit mycket framgångsrikt. Det är historiens mest framgångsrika försvarsallians. Med det sagt är organisationens existensberättigande fortsatt viktigt. Vårt närområde, och världen i stort, är osäkert. Under några år efter det kalla kriget gick det i rätt riktning, men nu har utvecklingen vänt. Sverige bör för sin egen skull, och den liberala världsordningens, bli en del av det gemensamma fredsprojektet. Sverige bör skyndsamt gå med i Nato.