Att nyss fyllda 85-åriga Elsa våldtagits av en man i hemtjänsten är fruktansvärt. Hon fick dessutom ett undermåligt bemötande av kommunen, vars ledning först vägrade tillsätta en extern utredning. Först efter medial uppmärksamhet gavs en ursäkt och en utredning utlovades.
Äldre ska skyddas, tas på allvar och inte vara beroende av enskilda beslutsfattares agerande. Därför behövs tydliga regler som säkerställer att äldres behov alltid prioriteras. Det är dags för Lex Elsa.
En socialliberal värdegrund sätter individens frihet och trygghet i fokus. Berättelsen om Elsa och de övergrepp hon och andra utsatts för inom hemtjänsten visar hur vi som samhälle har misslyckats. Lex Elsa skulle stärka skyddet för äldre och anhöriga samtidigt som människan sätts i centrum.
Äldrenämndens rapport visar tydligt på brister men distanserar sig från det mänskliga lidandet. Att Elsa nekas tillgång till utredningen om sitt fall är inget annat än ett svek. Hur kan vi tala om värdighet när grundläggande rättigheter förvägras en individ som redan utsatts för det mest brutala övergreppet?
Systemets brister drabbar inte bara äldre utan även anhöriga som tvingas bära en tung oro och möta en stelbent byråkrati. Frustration och hjälplöshet växer när svar och stöd uteblir. Samtidigt visar rapporter att ålderism och bristande kunskap om mänskliga rättigheter inom äldreomsorgen förvärrar problemen, vilket gör att äldres behov inte tas på tillräckligt stort allvar.
Riksrevisionen pekar på att vårdskador ofta drabbar både äldre och anhöriga men krav på att informera anhöriga saknas när missförhållanden inträffar. Lex Elsa måste stärka anhörigas rätt till information och ge dem möjlighet att bli lyssnad på och inte behöva slåss för att få svar. Deras roll som stödjande parter är en ovärderlig resurs för vårdens kvalitet och säkerhet. Genom att stärka deras delaktighet säkerställs också ett människorättsperspektiv där äldre och deras anhöriga behandlas med respekt och värdighet.
Lex Elsa måste också innebära att vård- och omsorgsverksamhetens ansvar tydligt regleras för att säkerställa att alla drabbade och deras närstående informeras vid missförhållanden.
Välfärdens roll är att stötta, inte bygga murar. Att utgå från individens perspektiv är avgörande. Dialog och inkludering måste ersätta tystnadskulturen. Lex Elsa kan bidra till denna förändring genom tydligare krav på dialog med både brukare och anhöriga. Samtidigt måste äldreomsorgen uppmuntra individuella lösningar och självbestämmande för äldre.
Äldreomsorgen saknar nationell statistik och systematisk uppföljning av vårdskador. Lex Elsa kan införa krav på systematiskt kvalitetsarbete och individbaserad statistik för att förstå och förebygga problem samt skapa trygghet.
Lex Maria och Lex Sarah finns redan för att hantera missförhållanden, men Elsas fall visar att det inte räcker. Lex Elsa skulle innebära:
- Stärkt rätt till insyn och rättvisa: Drabbade och anhöriga ska ha rätt att ta del av utredningar.
- Snabbare hantering av larm: Allvarliga missförhållanden ska prioriteras och åtgärdas omedelbart.
- Tydligare ansvarsfördelning: Chefer ska inte kunna undkomma ansvar genom att hänvisa till rutiner.
- Utbildning i värdegrund och mänskliga rättigheter: Personal ska kontinuerligt utbildas att se och respektera individen.
- Nationell statistik och uppföljning: En samlad bild av missförhållanden behövs för lärande och förändring.
- Systematiskt kvalitetsarbete: Krävs för att kontinuerligt identifiera risker, förebygga vårdskador och omsätta lärdomar genom uppföljningar och utbildningar.
- Lämna in registerutdrag regelbundet: Arbetsgivare bör regelbundet begära registerutdrag från personal som jobbar nära äldre.
Att arbeta för en Lex Elsa är att inse att ingen människa är en detalj i en rapport. Förändring kräver mod att våga erkänna våra brister och rätta till dem.
Låt oss skapa ett Sverige där ingen, oavsett ålder, behöver larma förgäves. Lex Elsa är ett steg mot en tryggare äldreomsorg och ett mer mänskligt samhälle.