Nästan dagligen läser vi om brister i vården, brister, som berör inte minst seniorer. I även andra avseenden kan vi till och från se tecken på att äldre ses som en homogen grupp, en grupp med särskilda behov. Då handlar det om utestängning från arbetsmarknaden även om full arbetsförmåga finns, bristande tillgänglighet till kulturutbud eller sned representation i politiken. Det handlar om äldre i arbetslivet, äldre i kulturlivet och äldre i samhällslivet.
Till detta kommer att satsningen på äldre, mätt i kronor, minskar, i en tid med allt fler äldre. Detta kan förutsättas påverka servicenivån. Brister i hänsynen till svårigheter att tillägna sig användning av ny teknik skapar ett utanförskap. Ensamhet förefaller vara ett stort och ökande problem. En majoritet av de äldre uppger i undersökningar att de känner oro. Socialstyrelsen har uppskattat att runt tjugo procent av äldre har en konstant psykisk ohälsa. Svårigheterna att få plats på äldreboende innebär att det är ofta först vid svårare sjukdom eller demens, som plats bereds. Besöken från hemtjänsten blir allt kortare.
Dessa förhållanden ska ses mot bakgrund av att Sverige i en internationell jämförelse ses som ett av de bästa länderna att åldras i, bästa i meningen både vård- och ekonomisk standard. Undersökningar visar också att, av äldre med behov av omhändertagande, är 80 till 90 procent nöjda. Även äldreboendena håller en hög kvalitet.
Kraven på gemensamt ansvarstagande, att det är "samhällets" skyldighet att svara för omhändertagande när behov av sådant uppstår är i Sverige tydligt uttalade; tydligare än i de flesta, eller alla, andra länder. I den politiska debatten om världens bästa äldrepolitik med mycket stora problem saknas en analys av orsaken till denna motsägelse. I en enkät, vid Umeå universitet till 15 000 äldre framgick att många upplever att politiker har negativa attityder till äldre människor. Kanske handlar problemen inom svensk äldreomsorg i grunden om just attityder och hur dessa kan ändras. De attityder, som behöver ifrågasättas benämns fördomar. Fördomar är inte faktabaserade åsikter utan är förvärv av färdiga åsikter.
Lyckas vi inte undanröja fördomar om äldre människor blir meningsutbyten om fler äldreboenden och fler anställda mer eller mindre meningslösa. Vi måste ställa krav på våra politiker att fokusera på problemet med fördomar gentemot äldre. En förhoppning är också att media inte bara beskriver problemen utan också bidrar till att allt som äldre kan bidra med genom sina erfarenheter och kunskaper belyses och att man undviker kategorisering. Negativa attityder och kategorisering kan i många fall vara förklaring till många äldre människors bristande hälsa och känsla av osjälvständighet.
Attitydförändringen handlar emellertid inte bara om att skapa positiva bilder i stället för de negativa, utan mer om att tydliggöra att människor, oavsett ålder, är olika och att människor ska få vara det i även högre åldrar.
Vi förväntar oss att politiker i högre grad betonar dessa värden.
Debatten måste handla om rimliga pensioner – inte i första hand som en återbetalning till äldre – utan för att det är motiverat ur jämställdhetssynpunkt. Debatten måste handla om ökad tillgänglighet till kulturlivet och på att ta tillvara kunskaper och erfarenheter i arbetslivet. Den måste också handla om att i samhällslivet öka äldres utrymme genom bland annat ökad representation i politiska beslutsförsamlingar. Den här debatten blir mer meningsfull om vi minskar våra fördomar.