Den gångna veckan har världen skakats av de fruktansvärda dåden som skett i Israel där terrorgruppen Hamas och allierade organisationer ursinningslöst mördat och kidnappat äldre, studenter och barn. Den 7 oktober var den dödligaste dagen för judar sedan Förintelsen.
Vid en musikfestival hittades 260 mördade. Bilder på en busshållplats visar hur äldre mördats när de satt och väntade på bussen. Video efter video visar hur Hamas drar döda kroppar längs marken. De spottar och slår. De klär av en död kropp, lägger den på en pick-up och visar upp kroppen på Gazaremsan, där folk hyllar aktionen. Människor turas om att slå på kroppen när bilen kommer inom räckhåll. Hamas har kidnappat över 100 människor och fört dem tillbaka till Gazaremsan.
Trots dessa fruktansvärda dåd så ser vi hur människor i Sverige relativiserar Hamas. Hur de anser att detta var självförsvar. Hur de åker runt i bilar och hyllar dådet.
Reaktionerna på utvecklingen har varit många, med ett brett stöd för Israel och dess folk. Men även motsatta reaktioner har duggat tätt och ska inte försummas. Många röster hörs med budskap som både rättfärdigar eller rentav stöttar Hamas agerande, en grupp som är terrorlistad precis som IS/Daesh och Al-Qaida.
Både obundna och partikopplade socialdemokratiska politiker och debattörer (och så klart influencers...) har flitigt relativiserat angreppet, upprepat Hamas talepunkter och på olika sätt visat stöd för terrorgruppen i sociala medier. Allra mest chockerande, men kanske inte förvånande, är att den tidigare ministern och partistyrelseledamoten i Socialdemokraterna, Annika Strandhäll, stöttat regimen i Palestina, och gillat inlägg som kallar Israel för en folkmördarregim.
För att inte tala om faktumet att den socialdemokratiska riksdagsledamoten Jamal El-Haj deltog på Palestinakonferensen i Malmö tidigare i år trots uppmaningar att inte delta. Vad hände med konferensens ordförande som El-Haj kramade? Han greps efter konferensen för terrorfinansiering.
Hur straffades då Jamal El-Haj för att umgås med Hamas och finansiärer av terrorism? Det gjorde han inte. Magdalena Andersson stod i SVT och sa att “han har ägnat sitt politiska liv till att bekämpa Hamas. Det finns ingen ledamot som så många gånger sagt att Hamas är en terroristorganisation”. Jamal El-Haj sitter kvar i riksdagen och fortsätter att åtnjuta fullt förtroende från sitt parti.
På ett liknande sätt har riksdagsledamöter från Vänsterpartiet setts stoltsera med flaggor från den kurdiska terrorgruppen PKK. Även ABF/(S) i Borkyrka och dess kopplingar till gängen oroar. Allt detta kombinerat med autonoma vänsterrösters terrorsympatier måste tas på allvar i den säkerhetspolitiska analysen, utöver de direkta hoten.
Sverige är ett fritt land och yttrandefriheten är en av våra viktigaste grundpelare i vår demokrati, med några få gränser. Något som sommarens koranbränningar satt ett finger på. Frågan är var vi ska dra gränsen mellan fria åsikter och ett agerande som kan innebära direkta säkerhetshot och till och med uppvigla till ett ökat våld i Sverige och internationellt?
Offentlig uppmaning till allvarliga brott är redan olagligt i Sverige. Men vår demokrati behöver fler verktyg för att komma åt dess motståndare tidigare. Redan nu skulle man kunna stoppa bistånd till PKK och Palestina. Man skulle kunna Införa ännu hårdare demokratikrav för bidragsfinansierade föreningar och organisationer och se till att de följs.
Socialdemokraterna behöver göra en haverikommission om hur många Hamassympatisörer som finns i de egna leden och utesluta dem. Det går inte att vara säga sig vara ett statsbärande parti om företrädare på kommunal, regional och nationell nivå tillåts vädra sina Hamassympatier utan konsekvens.
Säpo bör även ges i uppdrag titta närmare på en alltmer allmän uppvisad terrorsympati vars konsekvenser är okända, men riskerar att bli allvarliga i längden.
Demokratin ska inte tas för given, utan är något vi måste ta hand om, särskilt på punkter där den är skör. De som vill den illa behöver möta samhällets fulla motstånd.