Under påskhelgen var det upplopp i så kallade utsatta områden i flera svenska städer. Den tändande gnistan var den danske högerextremisten Rasmus Paludans bränning av Koranen. Han beviljades tillstånd till koranbränningen med hänvisning till yttrandefriheten i Sverige. Men yttrandefriheten har sina gränser. Polisen skulle ha kunnat neka tillstånd med motiveringen att koranbränningen var hets mot folkgrupp eller att den störde den allmänna ordningen. Det skedde inte och därför blev det upplopp i stad efter stad där Paludan drog fram.
Upploppen kan beskrivas som den svenska intifadan. Att bränna Koranen är för en muslim inte bara en oerhörd kränkning av Gud utan även en personlig kränkning som går rakt in i hjärtat. Den heliga boken älskas och vördas på ett sätt som är obegripligt för sekulariserade svenskar. De flesta svenskar har ingen relation alls till Bibeln och i än mindre grad till Gud. Det är helt främmande och abstrakta begrepp. För muslimer är Gud och den heliga boken personliga och kollektiva realiteter i deras dagliga liv. Därför väckte bränningen av Koranen en sådan ilska. Därför deltog inte bara ungdomar utan även vuxna och mammor med sina barn.
Det var en ilska som samtidigt säger en hel del om invandrares situation i dagens Sverige. De upplever sig som andra klassens medborgare som utsätts för strukturell diskriminering. De lever i segregerade områden med hög arbetslöshet, trångboddhet och kriminalitet. Där finns inte många livsalternativ och därför är det inte så konstigt att ungdomar dras till kriminella gäng.
Det som hände under påskhelgen var ett utbrott av frustration och vrede över invandrares livsvillkor i Sverige. Att protesterna urartade med skadade poliser och utbrända bilar visar på deras känsla av desperation. I Jerusalem kastar desperata palestinier än en gång sten mot övermakten och det gör även desperata svenska invandrare. Våld blir enda lösningen när all kommunikation avbrutits.
Ändå hade upploppen kunnat undvikas genom att helt enkelt neka högerextremisten Paludan från att komma in i Sverige. Han är portad från flera europeiska länder. Han är en ökänd orosmakare och provokatör. Den första lärdomen från den svenska intifadan är att myndigheter måste lära sig att bättre förstå muslimers vördnad för Koranen och deras religion. Den andra lärdomen är att yttrandefriheten inte är absolut utan att den kan begränsas under speciella omständigheter. Det är det som sker nu när flera polismyndigheter nekar Paludan tillstånd att bränna Koranen. Den tredje lärdomen är att polisen måste ha bättre strategier för att bemöta oroligheter och kravaller.
Den egentliga orsaken till upploppen under påskhelgen är naturligtvis det stora misslyckandet med integrationen i Sverige. Invandrare förpassas till ghettoliknande områden och glöms sedan bort. Då och då debatteras deras utsatta situation men snart blir det tyst igen. Decennium efter decennium går utan att någon radikal förändring sker. Så länge som politiker inte på allvar försöker lösa integrationsproblematiken kommer vi att få se en andra intifada i Sverige. Och en tredje, och en fjärde...
Låt integrationen bli en central fråga i höstens riksdagsval. Invandrarna är vår framtid. De kommer att bidra på ett positivt sätt till att bygga det nya Sverige som statsminister Magdalena Andersson så gärna talar om. Framtidens svenska samhälle måste bli ett samhälle för alla. Så ser den sanna demokratin ut men Sverige är inte längre en sann demokrati. Kanske har vi aldrig varit det. Inte heller Per Albin Hanssons folkhem var ett samhälle för alla. Demokratitanken är ett ideal att ständigt sträva mot.
Det är ett ideal som på ett avgörande vis satts på prov av upploppen under påskhelgen och deras konsekvenser. Risken finns att den svenska intifadan kan bli långvarig.