Det fins en identitet, som är överordnad alla andra identiteter, människan. Vi är alla människor, homo sapiens, jordens enda människoart och gemensamma identitet.
Till följd av flyktingsituationen i världen har det blivit vanligt att betona skillnaderna mellan identiteterna invandrare och svenskar, vilket skapat onödiga motsättningar.
Sverige har under 1900-talet utan större problem tagit emot invandrare och flyktingar i stora skaror.
Under andra världskriget kom 70 000 finska barn till Sverige. Dessutom motståndsfolk från Norge och Danmark. Efter kriget kom flyktingar från Baltikum och fångar från de tyska koncentrationslägren. På 50- och 60-talen hade vi en kraftig arbetskraftsinvandring från bland annat Italien och Finland. 1980 var 730 000 personer i Sverige invandrare eller barn till dem.
På denna tid var Sverige klart fattigare än i dag, men det gick bra ändå, antagligen beroende på att de ”äkta” svenskarna snart insåg att de nya inte var särskilt annorlunda.
Invandring är alltså i sig inte ett problem utan problemet är hur vi bemöter och hanterar den. Det finns en tendens att skylla alla Sveriges problem på invandringen, vilket inte löser eventuella svårigheter utan snarare skapar och förvärrar dem.
Att behandla invandrare som människor är en bra start.
Givetvis finns det skäl att känna tillhörighet till någon av alla underordnade identiteter och känna trygghet i den. Men identitetstänkandet har gått överstyr, vilket i värsta fall lett till våld. Med dessa motsättningar förlorar man den trygghet man ville uppnå. Tryggheten blir en illusion.
Vi behöver inte söka eller hitta på fler skillnader/motsättningar mellan identiteterna, vilka redan naturligt finns, vilket vissa organisationer och partier sedan en tid gör.
Genom att betona skillnaderna i ställer för likheterna förvärrar de endast situationen och uppmuntrar i slutändan kriminella handlingar som vandalisering och mordbrand av flyktingförläggningar, moskéer och synagogor, med ökade kostnader för samhället som följd.
De olika identiteterna blir livsfarliga, kontraproduktiva och destruktiva. Etnoegoismen skapar onödig splittring. Får den fritt spelrum leder den till katastrof, vilket den gjorde i Tyskland 1933-45 och Sydafrika fram till 1994.
Ett parti går så långt som att svartmåla Sverige genom att tapetsera Stockholms tunnelbana med förnedrande och falska påståenden om vårt land.
Enligt en internationell undersökning är resultatet av denna aktivitet lika med noll. Sverige har det bästa ryktet i världen och vår generösa flyktingpolitik är en framgångsfaktor.
De etablerade demokratiska partierna har reagerat förvirrat på den uppkomna situationen. Vilsenheten kan bero på att de inte längre har några visioner om hur Sverige skall utvecklas under de nästa 50 till 100 åren. De har blivit tekniska administratörer av välfärden. Helt naturligt är det även svårt att förstå hur den negativa populismen kan breda ut sig efter de erfarenheter vi har av 1900-talet.
Det verkar som om det endast är Sverigedemokraterna som har visioner, men de handlar inte om framtiden utan om det förgångna, som dessutom bygger på allvarligt felaktiga påståenden om det förflutna.
Ingvar Flink, historiker