Det som kallas den europeiska säkerhetsordningen och som Ryssland nu utmanar är i själva verket den globala säkerhetsordningen. Närmare bestämt är den europeiska säkerhetsordningen förankrad i den globala rättsordningen. Den globala rättsordningen bygger under såväl den europeiska säkerhetsordningen som den globala.
Den globala rättsordningen i sin tur har sitt fundament i stadgan för Förenta Nationerna (FN). Förenta Nationerna skapades 1945 mot bakgrund av andra världskriget, och kan man säga, första världskriget som hade utspelat sig mellan åren 1914 och 1918. Under loppet av 31 år utspelade sig inte mindre än två världskrig.
Då är det kanske inte så förvånande att FN:s främsta syfte är ”att rädda kommande släktled undan krigets gissel” som det står i den allra första meningen i FN-stadgan. I en av FN-stadgans första artiklar – Artikel 2 - förbjuds ”hot om eller bruk av våld” mellan stater. Före FN-stadgans uppkomst hade inte förbudet mot hot om eller bruk av våld i det mellanstatliga umgänget varit lika tydligt. I och med FN-stadgan blev förbudet den grundnorm som utgör utgångspunkten för hela det folkrättsliga systemet.
I samma artikel som våldsförbudet talas om alla FN-medlemmars – i dag alla staters – ”suveräna likställdhet”. Det betyder dels att alla stater är suveräna det vill säga att varje stat själv bestämmer över sitt territorium och sin politik, inrikes- såväl som utrikes- och säkerhetspolitik. Dels betyder det att alla stater är formellt jämlika i bemärkelsen att alla stater har samma rättigheter och skyldigheter oavsett hur stora eller små de är. Ingen stat har rätt att blanda sig i en annan stats inre angelägenheter. Skulle tvister mellan stater uppstå, vilket de tenderar att göra, ska staterna vidare enligt FN-stadgan lösa sina internationella tvister med fredliga medel.
Segrarmakterna efter andra världskriget hade en central roll i utformandet av FN-stadgan och såg till att få en central position i organisationens arkitektur. Det märks till exempel i FN:s säkerhetsråd. De länder som har vetorätt i säkerhetsrådet – det vill säga som kan förhindra att beslut fattas – är segrarmakterna. Bland segrarmakterna märks särskilt USA, Ryssland och Kina. Dessa tre makter dominerar fortfarande FN och världen. Samtliga var alltså med och påverkade på ett avgörande sätt de gemensamma spelregler – de folkrättsliga regler – som skulle gälla i umgänget mellan stater, alla stater, från och med FN-stadgans tillkomst. Ingen av stormakterna motsatte sig reglerna. Om så hade varit hade reglerna inte skapats.
Genom att hota med och bruka våld mot bland andra Ukraina utmanar Ryssland, påhejat av Kina, i själva verket grunden i det folkrättsliga system som FN-stadgan slog fast och som världen levt med sedan 1945. Genom att dra ett streck över de grundläggande folkrättsliga normerna i FN-stadgan för Ryssland oss tillbaka till tiden före andra världskriget. Egentligen ända till tiden före första världskriget eftersom våldsförbudet som sedermera manifesterades i FN-stadgan så smått började ta form redan i mellankrigstiden, uppenbarligen förgäves den gången.
Nymodigheter som demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är heller ingenting som vare sig Ryssland eller Kina vurmar särskilt för. I den nygamla globala rättsordning som tonar fram vid horisonten kommer sådana störningsmoment i maktutövningen att få återvända till skuggorna.
Mer än vi skulle vilja står på spel. En oskön ny värld väntar om inte rådande global och europeisk säkerhetsordning övertygande försvaras.