Det är på många sätt en fantastisk resa som Sverige gjort de senaste decennierna.
Samtidigt som vi haft en stark ekonomisk utveckling, har de klimatfarliga utsläppen pressats ned markant. Från att hela välfärdssektorn varit inlåst i offentliga monopol har föräldrar, elever, äldre och vårdsökande nu valfrihet till en mångfald av olika lösningar. Vårt land är sedan 25 år tillbaka en aktiv, pådrivande medlem i den Europeiska Unionen.
Dessa viktiga förändringar, och många andra, har genomförts under politiska styren av olika färg. En gemensam strävan har varit att göra ett bra land ännu bättre.
När de totalitära kommunistregimerna i Europa föll samman runt 1990, samlades många kring ett gemensamt framtidsprojekt. Utveckling av en liberal samhällsmodell, där myndigförklarade medborgare, tillsammans med andra, kunde utforma sin egen framtid. Där mer internationell samverkan, ökad handel och utbyte mellan människor kunde skapa helt nya möjligheter. Där repression och rädsla fick ge plats för mer frihet och framtidstro.
Men rädslan och misstron har åter börjat breda ut sig. Och de liberala idéerna och reformerna ifrågasätts idag alltmer högljutt. Inte bara av de auktoritära ledarna i Polen och Ungern. Inte bara av nostalgiska vänsterdebattörer och missnöjda nationalister. Även svenska opinionsbildare som själva kallar sig liberala eller borgerliga, ägnar stor kraft åt att attackera liberala lösningar för jobben, vården, skolan, integrationen och småföretagen. Det känns stundtals helt surrealistiskt. Låt mig ta några exempel.
Det finns en uppenbar enighet om att bristande integration och ökad social oro är mycket problematiskt. Alliansen pekade tydligt ut att så många under lång tid stod utan arbete som en av de främsta samhällsutmaningarna – och började också pressa tillbaka utanförskapet. Men det finns så otroligt mycket mer som behöver göras. Det är därför som insatser för bättre integration och fler i jobb är en så central del av Januariavtalet.
En av de viktigaste insatserna för integrationen är att få rätsida med att den mycket kostsamma Arbetsförmedlingen inte klarar av sitt huvuduppdrag – att få betydligt fler människor i arbete. En annan är att faktiskt sänka trösklarna betydligt för att den som står långt från arbetsmarknaden ska kunna få sitt första jobb. Det är då mycket förvånande att det är just dessa två liberala reformer som skadskjuts, både av en ohelig missnöjesallians i riksdagen, och misskrediteras av debattörer som kallar sig borgerliga.
Ser de inte sambanden mellan den sociala oron och den stora klyftan på arbetsmarknaden?
En annan insikt som länge funnits bland liberala krafter är att det är företagen som skapar de nya jobb som är grunden för svensk tillväxt och välfärd. Fyra av fem nya jobb skapas av små och medelstora företag. De skapar jobben på landsbygden, i bruksorter och i storstäder. Och företagen behöver ännu bättre förutsättningar, inte mer krångel och högre skatter.
Men istället för att uppmuntra alla de eldsjälar och entreprenörer som vill skapa dessa nya jobb, svartmålas istället företagare i svepande ordalag som kriminella och korrupta.
Som ett eko av lastgammal vänsterretorik misstänkliggörs företag och vinster som några slags parasiter på samhällskroppen. Samtidigt lyfts en övertro fram på allt som den stora staten kan uträtta.
Ett tredje område är angrepp på valfriheten inom skola, förskola, vård och omsorg. Det låter från alltfler som om valfriheten har tillkommit bara för att gynna välfärdens entreprenörer – och att medborgarnas perspektiv inte finns med. Men ingen har tvingat familjerna till de 160 000 elever som går i fristående grundskolor att välja just dessa, eller de ca 100 000 elever som valt en fristående gymnasieskola. Att ungefär vartannat besök i primärvården görs på en privat driven vårdcentral beror i grunden på att alltfler människor själva valt detta – att många är mer nöjda med tillgänglighet och bemötande där.
Självklart behöver mycket mer göras för att säkerställa och följa upp kvalitet och rättvisa villkor mellan olika skolor, vårdcentraler och äldreboenden – såväl privata som offentliga. Men det är en helt annan sak än att åter förklara människor inkapabla att göra egna val.
I många andra länder finns också privata skolor – men där är det oftast den egna familjens plånbok som avgör. Där kostar det rejält att kunna välja.
Jag är genuint orolig för dessa, och många andra, angrepp på liberala reformer som Sverige behöver. Det finns en stor samsyn om att Sverige ska vara ett gott välfärdsland, där vård, utbildning och social trygghet i grunden betalas solidariskt via skattesedeln. Men för att skattepengarna till välfärden ska fortsätta komma in behövs fler som jobbar, och fler företag som skapar dessa jobb. Och att människor kan få vara med och bestämma vem som ska leverera den välfärd de får del av är inget hot mot ett gott samhälle. Det kan tvärtom stimulera nya idéer och lösningar, som inte skulle haft en chans att överleva i den gamla offentliga byråkratin.