Det är 70 år sedan FN antog en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna och vi lever åter i en tid med globala och nationella polariseringar på grund av ökande ojämlikhet och ett växande klimathot.
När en inskränkt nationalism nu sprider sig är det hög tid att påminna sig om de rättigheter som världens nationer enats om efter årtionden av världskrig.
Vi behöver stimulera de delar av samhället som gör att vi kan leva oss in i andra människors villkor. Vad många inte vet är att kulturella och konstnärliga rättigheter är en central del av våra mänskliga rättigheter. ”Var och en har rätt att fritt delta i samhällets kulturella liv och att njuta av konst” står det, och konstnärerna har rätt både till yttrandefrihet och skydd av sina ideella och materiella intressen.
Regeringsformen slår i sin tur fast att den enskildes kulturella välfärd ska vara ett av tre grundläggande mål för den offentliga verksamheten och yttrandefrihetsgrundlagen säkrar ett fritt konstnärligt skapande.
Och i det nationella kulturmålet framgår att ”kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling”.
Mot denna bakgrund vill vi bidra med en kulturpolitisk reformagenda till landets nya kulturminister Amanda Lind (MP):
1. Lev upp till de kulturella rättigheterna.
Våra mänskliga rättigheter, grundlagen och riksdagens mål beskriver alla ett samhälle som ska genomsyras av konst och kultur.
Men i den krassa verkligheten lägger staten bara 0,84 procent på kultur.
Resultatet har blivit en notoriskt underfinansierad kultursektor, där konstnärer ofta tvingas arbeta utan ersättningar. Investera minst en procent av statsbudgeten i kultur år 2020 och komplettera det med ett systematiskt arbete för att kulturen ska finnas med i samhällsplaneringen.
2. En levande konstscen över hela landet.
Alla partier anser, enligt Kulturvalets stora partienkät 2018, att man ska kunna ta del av ett mångfasetterat utbud av konst i hela landet.
Det behövs statlig finansiering om regionerna ska ta sig an det nya riksdagsuppdraget om professionell bild- och formverksamhet inom Kultursamverkansmodellen och uppfylla partiernas vilja om att utställningsavtalet (MU) ska tillämpas och konstnärers arbetstid ersättas av de arrangörer som erhåller statliga medel.
Därtill behöver organisationerna som främjar konsten och konstnärernas arbetsmarknad rimliga resurser för att kunna genomföra sina rikstäckande uppdrag, och kollektivverkstäderna och ateljéföreningarna förutsättningar att fortsätta sin verksamhet.
3. Investera i konstnärlig frihet och kvalitet.
Freemuses rapport 2018 visar att förtrycket mot konstnärer fått ökad spridning i USA och Europa, och kopplar det till ökande populism och intolerans. Även i Sverige finns gott om exempel på politiker som försökt strypa det fria konstnärliga skapandet. Här behövs en nationell politik, då bara 15 procent av kommunerna svarar entydigt ja på frågan om de har policy för att garantera den konstnärliga friheten.
Årligen görs sju miljoner besök på konstutställningar och tillkommer offentliga konstverk i flertalet av landets kommuner.
Men trots det stora intresset för den samtida konsten och långa akademiska utbildningar, är konstnärerna en av landets sämst betalda yrkesgrupper med en medianlön på 13 000 kr före skatt.
I denna kontext tillsattes den första breda konstnärspolitiska utredningen på 20 år.
Den lämnade sitt 480-sidiga betänkande Konstnär – oavsett villkor? i våras med orden ”Läget för konstnärer är alarmerande” (DN, 29/3).
Utredningen innehåller viktiga förslag – exempelvis om en ny konstnärsfond, ägardirektiv för enprocentregeln och stärkt finansiering på vissa områden.
Men den saknar realistiska förslag för att nå kommittédirektivets skrivning om att konstnärer ska kunna försörja sig på sin konstnärliga verksamhet.
Här behövs en politik för att få bort de oskäliga villkoren vid offentligt finansierade utställningar, en stärkt bildupphovsrätt, moms på sex procent för bild- och formkonst (precis som för teatern och litteraturen) och avskrivningsrätt vid förstagångsköp av konstverk för företag finns med. Alla dessa förslag skulle stimulera det fria konstnärliga skapandet i Sverige.
Inom ramen för Agenda 2030 lyfter Unesco sin ”Rekommendation om konstnärens ställning”.
En rimlig målsättning vore att Amanda Lind och regeringen ser till att i grunden förbättra konstnärernas villkor till Rekommendationens 40-årsjubileum den 28 oktober 2020.
Med satsningar på både bred kultur och kvalitativ konst kan Sverige stärka det demokratiska immunförsvaret och förverkliga de konstnärliga och kulturella rättigheterna.
Katarina Jönsson Norling, Konstnärernas Riksorganisation
Åsa Berndtsson, Bildupphovsrätt i Sverige
Per Hasselberg, Konstfrämjandet
Greta Burman, Sveriges Konstföreningar
Anna Ridderstad, Konstnärscentrum
Mari-Louise Franzén, Stiftelsen Konsthantverkscentrum
Staffan Westerlund, Konstnärernas Kollektivverkstäder Riksorganisation
Ronny Knutsson, Svenska Konstnärsförbundet