Med en sekulär stat menar vi en ordning, där staten inte favoriserar en viss trosinriktning, utan är neutral. Det betyder att staten inte får gynna en speciell riktning, ofta med motiveringen att tradition och kultur skulle tala för ett sådant förhållningssätt.
Statens roll är att garantera medborgarna frihet att själva välja religion eller annan åskådning. Detta innebär att religionsfriheten stärks. Friheten att välja religion eller att avvisa religiösa föreställningar är en central stöttepelare i en demokrati. Staten får inte särbehandla en viss livsåskådning med de följder som det kan få för diskriminering i lagstiftning eller rätt till bidrag. Det allmänna ska också sörja för att obligatorisk skola och utbildning bedrivs på ett sådant sätt att ingen utsätts för ensidig påverkan.
En sådan ordning visar, enligt professor Bo Rothstein (World Value Survey), bland annat att länder med mer sekulär inriktning äger mindre av korruption och visar mer av tillit än mer religiöst färgade länder. Det betyder att det inte alls är självklart att religion per automatik förser medborgarna med en stat med mer god moral och etik.
För en sekulär humanist är denna hållning något av en självklarhet, något som borde vara allmänt accepterat även av andra goda demokrater. De bildningsideal som ligger bakom dessa tankar har att göra med människans egen myndighet att styra sitt eget liv. Betydelsen är att människan friare kan välja sina föreställningar om mening, makt och moral.
Grunden för dessa tankar bör ligga fast i vår egen författning. Ändå saknas i Regeringsformen skrivning om den sekulära staten. Ändå visar statens handlande att avsteg från dessa sekulära principer sker systematiskt.
Därför är det fel att statligt stöd ges till religiösa friskolor. Varför driver man en sådan skola om inte möjlighet finns till påverkan, även om man säger att den svenska läroplanen följs? Vill man påverka får det ske på fritid.
Därför är det fel att religiösa organisationer har vigselrätt. Vigseln är en civilrättslig handling och ska skötas av det allmänna. Vill man sedan inrama bröllopet med religiösa handlingar och symboler är det naturligtvis i sin ordning.
Därför är det fel att undantag görs från Barnkonventionen i den ovärdiga handlingen att omskära nyfödda gossar. För flickor är könsstympning helt förbjudet. Att hänvisa till kultur och religion står i skarp motsättning till människans rätt att själv välja vilka ingrepp som får göras. Detta är ett exempel på att religiösa anspråk överordnas en rimlig demokratisk hållning.
Statligt stöd till Svenska kyrkan, som gäller uppbörd av medlemsavgift, är åter ett avsteg från en god ordning. Andra samfund får betala och andra föreningar får ingen hjälp alls.
Begravningsväsendet är en kommunal angelägenhet i Stockholm och Tranås. Så borde det vara i övriga landet, där Svenska kyrkan är huvudman.
Den så kallade skilsmässan år 2000 mellan stat och kyrka är inte fullbordad. Som enda trossamfund regleras en del av Svenska kyrkans verksamhet av en statlig lag. I detta aktstycke stadgas att Svenska kyrkan är ett evangeliskt-lutherskt trossamfund, bedriver rikstäckande verksamhet med kyrkomöte och stift. I lag regleras alltså vad medlemmarna i ett visst samfund ska tro på!
Slutsatsen kan endast bli den att skilsmässan mellan stat och Svenska kyrkan inte är till fullo genomförd. En ytterligare koppling finns i tronföljdsordningen, där krav finns att statschefen ska tillhöra en evangelisk-luthersk trosinriktning.
Ett viktigt inslag i en väl fungerande demokrati är att ständigt diskutera och utreda de spelregler som gäller för en god demokrati.
Det görs också men med förhinder. Två utredningar har nyligen tillsats. En handlar om regler för grundlagsändringar och för domstolarnas självständighet, en annan om allmänna flaggdagar, statligt belöningssystem samt anslaget till hovet. Någon utredning om behovet av en sekulär stat görs icke, icke heller om statsskicket.
Det visar brist på politiskt mod och undfallenhet att centrala grundlagsfrågor inte får belysas genom utredning och fördjupad debatt.