”Riksdagen antar författningsreformen” var rubriken på UNT:s förstasida 18/12 1918. Försvarare av den gamla ordningen varnade för att denna inte utan fara kunde raseras. En annan talare menade att en demokratisk flodvåg vällt fram över världen, och den nu var en helt annan än för blott något år sedan.
Demokratins segrar i några delar av världen innebar inte att dess idéer blev så djupt rotade bland medborgarna.
I Italien grep Mussolini makten redan 1922. I Tyskland blev massarbetslösheten en perfekt grogrund för nazismen. Vid valet i november 1932 blev nazisterna största parti. Den 30 januari 1933 överlämnade den tyske presidenten rikskansleruppgiften till Hitler, som omedelbart upplöste de demokratiska fackföreningarna och, inom ett par månader, även riksdagen.
På endast några månader var demokratin utplånad i det land som många såg som Europas främsta kulturnation.
Demokratin som styrelseform var våren 1940 nästan helt krossad i Europa. De enda demokratier som då existerade var, förutom Sverige, Finland, Schweiz och Storbritannien. ”Om vi förlorat till fascismen och kommunismen hade demokratin nu bara varit av historiskt intresse,” skriver professor Sverker Gustafsson i boken ”Vad krävs för att rädda demokratin ?”
År 1945 låg stora delar av världen i ruiner. Men den 26 juni det året tändes åter hoppet för demokratin och demokratins grundläggande idéer. Den dagen undertecknades Förenta Nationernas stadga, som inleddes med formuleringen: Vi, de förenade nationernas folk, beslutna … ( We, the people …. ) där tron ”på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde” lyftes fram. Det var första gången i världshistorien som människans värde blir överlägsen alla andra idéer i internationell politik.
Den följdes den 10 december 1948 av FN: s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.Det är dessa idéer och värden från FN:s grunddokument, som utgör fundamentet för vår demokrati där ”den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.” Det är de värden, som alla vårt lands statliga och kommunala tjänstemän och förtroendevalda i sina roller som representanter för ”det allmänna”, som grundlagen kallar det, ska sträva efter att förverkliga.
Att Kalla kriget upphörde 1989 innebar stora landvinningar för demokratin, så stora att många drog slutsatsen att demokratin som styrelseform definitivt segrat.
Men i dag pressas demokratin tillbaka också inom EU, trots att EU otvivelaktigt är den starkaste kraften för det vi i dag betecknar som europeiska värdena, där demokrati och rättsstatsprinciperna är grundläggande. De hot mot demokratin och rättsstatens principer som populismen i form av Putin, Trump, Erdogan, Orbán, Kaczynski och Le Pen innebär har även drabbat EU.
Ungern blev 1990 en demokrati med betydande kontroll av regeringsmakten.
Ungern var den första ”postkommunistiska” makt som undertecknade Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
År 2010 fick i ett fritt och rättvist val de politiska mitten- högerpartierna Fidesz och Kristdemokratiska folkpartiet 53 procent av rösterna. Det gav dem två tredjedelar av mandaten och Viktor Orban blev premiärminister. Någon författningsfråga var inte på dagordningen under valrörelsen. Trots detta inledde Fidesz stora förändringar i konstitutionen direkt efter valet. De allmänna domstolarnas oberoende har sedan äventyrats på många sätt bland annat genom att domare pensionerats och ersatts med jurister lojala med regeringen. Kampanjer bedrivs mot olika folkrörelser, särskilt mot dem som verkar för mänskliga rättigheter. Förenings- och strejkrätten har begränsats. Regeringens seger i förra söndagens val innebär en förstärkt utveckling i auktoritär riktning.
Även i Polen går utvecklingen åt fel håll.
Polen var ett föredöme vid övergången från kommunism. Men vid valet 2015 fick det högerkonservativa partiet Lag och rättvisa möjlighet att bilda regering med 37 procent i sejmen, vilket gav egen majoritet enligt valsystemet. Polens egentlige ledare i dag är partiledaren Kaczynski, trots att han enbart har en plats i sejmen. Omedelbart efter makttillträdet förändrades statsskicket. Det hade inte aviserats under valrörelsen.
Inom två veckor ändrades lagen om åklagarväsendet. Justitieministern blev samtidigt riksåklagare. Regeringen kan nu lägga fram lagförslag utan remissförfarande. Ett år efter valet var Polen på väg mot ett auktoritärt system.
Regeringen har tagit över statlig radio och tv, och bedriver kampanjer där och i tidningar som står regeringen nära. En företrädare för oppositionen uttrycker sin besvikelse med orden: ”Vi har inte lyckats göra rättsstaten till en tydlig angelägenhet för medborgarna.”
USA har en president som säger sig befinna sig i krig mot medierna, som han utnämner till det amerikanska folkets fiende och en smutsfläck på Amerika. Det är mycket sorgligt. Det blir inte mindre sorgligt av att han blev vald trots att han som presidentkandidat kallade massmedierna avskyvärda och den lägsta formen av mänsklighet, till och med den lägsta livsformen.
Jag har valt att uppehålla mig vid de hot mot demokratin som uppkommit på senare tid i stater som står oss nära – Ungern, Polen och USA.
Men de hot mot demokratin, som populismen representerar, förekommer i betydligt fler stater som också står oss nära. Och vi måste inse att populismens grogrund är de enorma skillnaderna i människors livsvillkor. Vårt land är en av världens mest framgångsrika demokratier enligt internationella bedömningar.
Men vi får inte förledas tro att vår demokrati fortsatt kommer att vara framgångsrik om vi inte som medborgarna gör de grundläggande demokratiska värdena, som formulerades som mänskliga rättigheter redan 1945, till en tydlig angelägenhet för oss alla.
Och vi måste, i hem och skola, fostra våra barn och barnbarn i demokratins värden. Särskilt ett år som detta, hundra år efter demokratins genombrott, valåret 2018.
Carl Lindberg, ordförande i Uppsala kommunfullmäktige (S)