Fria universitet och högskolor är en grundbult för en fungerande demokrati. När allt mer auktoritära partier får makt runt om i Europa blir det allt viktigare att stå upp för den akademiska friheten. Reformer krävs för att Sverige ska vara i framkant. Regeringens förslag är både innehållslösa och svåra att genomföra.
Begreppet akademisk frihet kan förenklat beskrivas som enskilda forskares och lärares rätt att undervisa och bedriva forskning fritt, även i ämnen som är kontroversiella eller obekväma. Friheten utgör, tillsammans med grundläggande rättsstatliga principer som yttrande- och tryckfrihet, fundament i en modern demokrati. Trots sin centrala roll i en demokrati åtnjuter den svenska akademiska friheten i dagsläget långt ifrån ett adekvat skydd, något som nu sent omsider uppmärksammas av regeringen. Regeringens förslag för att stärka den akademiska friheten är både svagt och dåligt utformat. Nu måste man göra om och göra rätt, och ta fram ett reformförslag som på allvar tar sikte på bristerna i det svenska systemet.
Hur starkt är skyddet för den akademiska friheten i Sverige idag? I ljuset av utvecklingen i länder som Ungern är det i en svensk kontext lätt att se Sverige som ett land i framkant. Men faktum är att Sverige är långt ifrån bäst i klassen – i en rad utredningar pekas stora brister ut i det svenska systemet. Politiskt tillsatta rektorer, brister i det kollegiala inflytandet och en tradition av stark statlig styrning är bara några exempel på faktorer som ger Sverige en låg rankning i internationella studier. I en brittisk studie från 2017 placeras Sverige i det europeiska bottenskiktet vad gäller skyddet för den akademiska friheten. I en studie genomförd av European University Association pekas Sverige ut som ett av de länder där högskolans oberoende är svagt, främst i förhållande till staten. Även i den statliga Styr- och resursutredningen från 2018 utpekas brister i det svenska systemet. Med andra ord är såväl omvärldens som utbildningsdepartementets egna signaler tydliga: reformer krävs, ju förr desto bättre.
Reformförslaget som utbildningsdepartementet presenterade i maj i år innebär att ett tillägg i högskolelagen föreslås, med lydelsen att högskolornas verksamhet ”som allmän princip” ska ”främja och värna” den akademiska friheten. Förslaget är inte bara ett bevis på en minst sagt bristande ambitionsnivå, utan visar också prov på en grundläggande felaktig analys av problembilden.
För det första är förslaget, att den akademiska friheten skall stärkas genom att lärosätena görs ansvariga för dess värnande, en tankemässig återvändsgränd. Akademisk frihet, i bemärkelsen att staten inte tillåts styra den fria forskningen och utbildningen, värnas bäst genom lagstiftning som stärker lärosätenas autonomi. Att i lagtext reglera lärosätenas egna ansvar för värnandet av den akademiska friheten är däremot lika tandlöst som att i lagtext reglera journalisters ansvar för att främja yttrande- och opinionsfrihet. Förslaget är med andra ord en tom och verkningslös åtgärd som knappast ens kan tjäna några billiga politiska poänger.
För det andra finns en tydlig brist på konkretion i den föreslagna lagtexten. I den 27 sidor långa departementspromemorian lyckas man inte ens förtydliga vad som avses med ”akademisk frihet”. Som även påpekas i utredningen har begreppet en bred betydelse, som både kan syfta på högskolornas institutionella frihet och individens frihet kopplad till forskning och undervisning. Styr- och resursutredningen pekar även ut det kollegiala inflytandet och studentinflytandet som komponenter i den akademiska friheten. Vilken definition som avses i utbildningsdepartementets förslag förtydligas emellertid inte, vilket gör det svårt – för att inte säga omöjligt – för lärosätena att arbeta med dess ”förverkligande” som ”allmän princip”.
Sammantaget ger det korta reformförslaget bilden av att vara både icke genomarbetat och tomt på verkligt politiskt innehåll. Den starkaste signalen som förslaget förmedlar är att regeringen inte är beredd att lägga fram reformer som på allvar adresserar hoten mot den akademiska friheten. Liberala Studenter ser allvarligt på den oförmåga till politisk handlingskraft som det presenterade förslaget visar prov på. Regeringen måste snarast utarbeta ett mer omfattande och genomarbetat reformförslag. Följande konkreta förslag bör, för att bara nämna några, utgöra miniminivå för en reform med acceptabel ambitionsnivå.
1. Avskaffa den politiska tillsättningen av högskole- och universitetsstyrelser. En grundläggande förutsättning för autonomi är att staten respekterar det kollegiala inflytandet och inte lägger sig i lärosätesinterna förtroendevald.
2. Grundlagsstadga utbildningens frihet. Idag är den högre utbildningen långt ifrån fri – tvärtom är den lagstyrd på en detaljnivå som saknar motsvarighet i jämförbara länder.
3. Inför en ny myndighetsform för lärosäten, som möjliggör för högre grad av institutionell autonomi. Det är exempelvis inte rimligt att regeringsbeslut krävs för att lärosäten ska kunna ingå internationella samarbetsavtal eller långsiktiga lokalhyresavtal.
4. Stärk de direkta forskningsanslagen till lärosätena för att på så sätt säkra forskningens frihet.
5. Inför ett samlat anslag för forskning och utbildning. Lärosätena själva – inte staten – är bäst på att identifiera verksamhetens behov och fördela medel mellan forskning och utbildning. Styrningen av svenska lärosäten bör bara tillitsbaserad – inte detaljfokuserad.
Skyddet för den akademiska friheten i Sverige är en papperstiger. Genom större autonomi och ett tydligt grundlagsskydd kan forskare och studenter känna en trygghet att utforska obekväma frågor -- oavsett vilket parti som sitter vid makten.