Den internationella kvinnodagen är en dag när vi minns de historiska framsteg som gjort att Sverige i dag är ett av världens mest jämställda länder.
Men det innebär också ett ansvar för oss alla att föra den feministiska kampen ut i världen, till alla de kvinnor som inte åtnjuter samma fri- och rättigheter som svenska kvinnor gör.
Kampen för jämställdhet har i vårt land har varit segdragen. Redan 1845 gjordes de första reella framstegen genom införandet av lika arvsrätt för män och kvinnor. Genom senare delen av 1800-talet genomfördes därefter en rad reformer i Sverige och Västeuropa, såsom 1873 när universiteten öppnades för kvinnliga studenter. 1921 genomfördes den stora politiska reformen för kvinnlig rösträtt och 1975 tilläts fri abort. Hela 1900-talet är en berättelse om framsteg för ökad jämställdhet i vårt land.
Detta är nu en naturlig del av såväl vår historia som våra värderingar. Men det är också en berättelse om ett fåtal länder i Europa och Nordamerika.
En stor del av världens kvinnor lever fortfarande under det förtryck som rådde i Sverige 1845, där kvinnor inte får ärva, som lagligt våldtas inom äktenskapet, eller som bestraffas med piskrapp när de inte klär sig som lagen vill.
Detta är en förfärande vardag för en stor del av världens kvinnor.
Men i stället för en feministisk regering, som står upp för feministiska värden och värderingar, så har vi en som viker sig för förtrycket i andra länders kulturer. Samtidigt finns en tendens hos somliga av dagens svenska feminister att fokusera på obetydliga symbolfrågor som inte har relevans för den förfärande vardag som många kvinnor tvingas leva i.
Sveriges regering borde en gång för alla lära sig att feminism inte är kulturrelativism, utan absoluta principer som i grunden utgör en förlängning av upplysningens liberala frihetsidéer.
Jag efterfrågar därför en rejäl omprioritering för en svensk feministisk politik.
Genom EU kan Sverige göra mycket för att stödja kvinnokampen i världen. Mellan år 2007 och 2013 spenderade EU 1,2 miljarder euro på insatser i syfte att stärka jämställdhet. Exempelvis använder i dag mer än 13 miljoner kvinnor världen över preventivmedel finansierade av EU, och i Centralafrikanska republiken, som länge dragits med en lång konflikt, satsar EU 1,5 miljoner euro specifikt på att stärka kvinnornas ekonomiska självständighet.
Vi kan göra mycket mer. Genom att slå samman en del av de nationella biståndsbudgeterna i alla 28 medlemsländerna skulle vi kunna åstadkomma ett mer effektivt bistånd, där mindre går till administration och mer till hjälp.
Efter Donald Trumps besked om att avskaffa abortstöd borde EU också inrätta en egen utvecklingsfond för att stötta utbildning och kliniker som utför säkra aborter i utvecklingsländer.
Belgien, Nederländerna, Danmark och Sverige har redan tagit separata initiativ, dessa behöver koordineras.
Vi behöver dock inte titta i utvecklingsländer för att hitta kvinnoförtryck. I Ryssland klubbades nyligen en lag för att tillåta misshandel av kvinnor inom äktenskapet.
Mellan ett Ryssland, som tillåter kvinnomisshandel, och ett USA, som tar bort finansiering för att ge erbjuda säkra aborter i utvecklingsländer, behövs europeiska krafter som på allvar stöttar kvinnor i den feministiska kampen i väst och i övriga världen.
Men kampen kan inte bara bedrivas i andra länder. Även i svenska förorter frodas hedersförtryck mot kvinnor.
Enligt regeringens utredning lever så många som 100 000 ungdomar under hedersrelaterad kontroll, hot och våld i familjen och hedersförtrycket frodas i svenska förorter. Vi har i närtid sett flera uppmärksammade domar mot män som tvingar sina döttrar, systrar eller fruar att bära slöja, och som kontrollerar kvinnors hela privatliv i en tradition där männen bestämmer allt.
Vi får aldrig relativisera de enorma framsteg som kvinnorörelsen gjort i västvärlden, ända sedan franska revolutionen. Våra framsteg tillhör nämligen inte bara oss västerländska kvinnor, de tillhör alla. Detta kräver verklig handling mot de män som tror sig kunna bestämma kvinnors sätt att klä sig, utbilda sig eller vem de vill träffa. Här handlar det ytterst om att samma fri- och rättigheter måste råda för kvinnorna i Rinkeby och Husby som i Paris och Stockholm.
För att uppnå detta behöver regeringen arbeta med informationskampanjer för att lära ut jämställdhet till alla nyanlända flyktingar och andra som nyss kommit till Sverige.
Vi behöver också särskilda kvinnojourer till förorter. Det handlar i grunden om att alla flickor ska ha samma förutsättningar till frihet. Därför stödjer jag också fullt ut Liberala kvinnors förslag att förbjuda slöja på barn i förskolan (SvD 13/2).
Här förtjänar feministen Amineh Kakabahveh (V) en eloge för sitt arbete med att uppmärksamma hederskultur i svenska förorter. Svaret från hennes moderparti var dock att föreslå hennes uteslutning ut partiet. Att uppmärksamma hedersvåld sågs som rasism, vilket ganska väl illustrerar hur hedersförtryck bortförklaras inom vänstern.
Jag kommer att fortsätta att arbeta för att EU i vår signerar Istanbulkonventionen för förebyggande och bekämpning av våld i hemmet. Detta ger starka incitament för att också bättre bekämpa det våld som förekommer mot kvinnor runt om i i våra medlemsländer och i övriga Europa.
Det är dags att sluta upp med att fokusera på obetydliga symbolfrågor och i stället lägga krut på att samma fri- och rättigheter ska gälla överallt, såväl utomlands som i våra svenska förorter.
Cecilia Wikström (L), Europaparlamentariker