I den lilla ort där jag växte upp var framtidsutsikterna inte särskilt ljusa. De som inte försummade skolgången under löftet att bli idrottsstjärnor - vilket ingen av dem blev - försökte muntra upp sig med slagsmål och starka drycker.
Det var en förskräcklig bygd.
Men när jag i dag bläddrar igenom rikspressen, lyssnar på radio eller ser eftertexterna i tv upptäcker jag en besynnerlig koncentration av bekanta namn. Att så många av oss blev författare, musiker, bildkonstnärer, tv-producenter, forskare eller kulturjournalister berodde i hög grad på några lärare och en kultursekreterare gjorde sitt bästa för att vi skulle bli just det. En sak var man nämligen noga med i den vilda gamla arbetarstaden ? man såg aldrig ned på kunskap eller kultur ? det förflutna och det närvarande bildade stadens framtid.
När jag långt senare kom till Uppsala fick jag en chock. Aldrig tidigare hade jag mött ett så utbrett förakt mot kultur eller en sådan misstänksamhet mot kunskap. Aldrig förr hade jag mött ett så utsatt kulturliv, så förtvivlade kulturarbetare eller så många stängda dörrar.
Det var lätt att se vad det berodde på.
Olof Dalin föreställde sig att konsten och vetenskapen alltid levt i samma hus och att det inte fanns någon som helst anledning till varför de inte skulle kunna göra så för all framtid. De behövde inte dela sovrum eller sitta i knä på varandra om de inte kände för det, men levde de inte under samma tak var risken stor att de skulle mötas alltför sällan. Det vore förskräckligt. Dalin (1708-1763) visste vad han talade om, han var både skald och historiker.
Även om Olof Rudbeck (1630-1702) ibland ägnade sig åt det omöjliga, hade han inga problem när det gällde att se möjligheter för Uppsala. Medan Dalin ville se att dörrarna till sovrummen alltid stod öppna, var Rudbeck - medicinaren, naturforskaren och Atlanicans författare - den som ställde ytterdörren på vid gavel. Rudbeck var entreprenören, han byggde och stod i, ordnade med gatorna, avloppen, postgången, grävde, måttade, hyvlade och hamrade. Och eftersom en stad med levande människor förutsatte ett levande kulturliv, ordnade han instrument till stadens musiker och sysselsatte konstnärerna på alla tänkbara sätt. Och när dagen led mot sitt slut gick han hem och läste, förkovrade sig i världslitteraturen, i konsthistorien, i musiken, i arkitekturhistorien - förstod man inte människan, kunde man omöjligt förstå hennes städer.
Kanske hade han tagit intryck av historikern och bråkstaken Johannes Messenius (1579-1636). Vid Distingen - vid den här tiden en självklar scen för teatersällskap ? satte han peruker och kvinnokläder på sina studenter och lät dem uppföra några av sina historiska dramer. Han hade insett att varje stads självbild hänger på mötet mellan det förflutna och det myllrande nuet.
Under tillfälliga anfall av svårmod kan man tycka att allt som återstår av Dalins hus eller Rudbecks och Messenius vidöppna stad är ett tomt skal, ett Potemkin-ingenting, en byggarbetsplats där allt det som en gång i tiden var varandras förutsättningar har plockats isär, fragmenterats, berövats sin mening och sitt sammanhang. Aldrig har tomheten ekat så ljudligt. Allt känns ödelagt på ett obegripligt sätt, som om man hade tänkt bygga något men glömt bort vad.
Ibland önskar man att de som diskuterar Uppsalas framtid kunde vara så vänliga att sluta med det eftersom de inte tycks känna staden ? man kan rimligtvis inte veta vad staden ska bli om man inte vet vad den är. När man diskuterar en stads framtid, brukar man diskutera planerna för stadens kulturliv. På sätt och vis gör man det även i Uppsala, men med den betydande skillnaden att de som har synpunkter på Uppsalas framtid aldrig nämner ett ord om kulturen. De föreställer sig en stad utan människor.
Om man bläddrar i debattsidorna ser man typiska exempel på hur verklighetsfrämmande tankefigurer utmynnar i en karikatyr av en viktig diskussion snarare än att vara viktig del av den. Det besynnerliga är att framtidstänkarna verkar ha drabbats av panik. Man anser att staden är okänd, att den vilar i mörker, att ingen känner till den.
Det är egendomligt. Om någonsin begreppet varumärke går att applicera på en stad, är Uppsala är ett varumärke av världsklass. Problemet tycks bestå i att berömmelsen i mångt och mycket tillkommer de bägge universiteten, aktiviteterna vid ärkesätet eller Uppsalas många internationellt berömda kulturarbetare, och att dessa storheter i deras ögon är så pass stora att de nästan ter sig overkliga. I stället riktas fokus mot en enda detalj, näringslivet. Men det är klart - om man sitter i en stad med all denna världsledande kompetens och inte tänker använda sig av den, skulle jag också få panik. Det skulle för övrigt kunna gälla kulturskapandet. Att tala om kulturlivet i Uppsala men utesluta universitetet ur diskussionen är minst lika enfaldigt.
Uppsala hamnade inte på den litterära världskartan med Pelle Svanslös, utan vid 800-talets slut. Då hade platsen redan varit det andliga, intellektuella och ekonomiska centrat i århundraden, här har hantverkare, konstnärer, köpmän och diktare från när och fjärran sammanstrålat sedan 500-talet. Det vore naturligtvis omöjligt att blicka tillbaka på denna 1500 år långa obrutna kontinuitet och sedan plocka bort allt utom köpmännen eller allt utom diktarna, men det är precis vad man gör. Man är offer för ett tankemönster som skiljer mellan näringsliv och kulturliv. Men hur skulle näringslivet i en stad kunna skiljas från dess kulturliv? Begriper man inte vad en stad är, har man förväxlat en stad med en galleria? Lika lite som hjärtat blir starkare av att man skär ut hjärnan, kan näringslivet må bättre av att man tar död på kulturen.
Det som nu har varit min hemstad i exakt trettio år, fem månader och sex dagar är en fantastisk stad, problemet är att ingen vill se det. Denna besynnerliga åtskillnad mellan kultur och näringsliv, mellan näringsliv och universitet, mellan kultur och universitet, är ett självskadebeteende. De mentala barriärerna, misstänksamheten, de stängda dörrarna, utgör ett hot mot det som är vår gemensamma stad. För den som har högre kulturpolitiska ambitioner blir den största utmaningen att sopa undan dessa fragmenterande tankemönster och återförena staden.
Slutligen ett tips: Hade någon i min gamla hemstad fått för sig att lämna in en ansökan till Kulturhuvudstadsåret, hade man bett stadens kulturarbetare att delta. Det är ju trots allt så att en konsert utan musiker, en vernissage utan konstnärer och en författarafton utan författare ter sig som ett meningslöst projekt. Kanske något för Uppsala?